Rematerialisering

Mats Dahlström undervisar och är doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet.

Hans doktorandstudier under arbetsnamnet ”Vällagrad text” behandlar kritiska hypertexteditioner av litterära verk.
e-post: mad@adm.hb.se ; webbplats: http://www.adm.hb.se/personal/mad/index.htm

Denna artikel har först tryckts i tidskriften Ikoner, 2002 : 5, s. 12-15. Nedanstående utgör en postpublicering med ett par ändringar i förhållande till den tryckta texten.

När biblioteks- och informationsvetenskapen förflyttade sitt intresse från dokument (och dokumentation) till information (och informationsvetenskap) förlorade man samtidigt incitamentet att som intellektuella problem betrakta de materiella och strukturella aspekter som är förbundna med dokument och som i tryckkulturens objekt är föremål för studier inom exempelvis analytisk bibliografi, textkritik eller bokhistoriska praktiker. Det är möjligt att med N. Katherine Hayles (How We Became Posthuman, 1999) betrakta detta som en frukt av en "dematerialisering" inom informationsteorin, där i Shannons & Weavers efterföljd ande separeras från kropp. Information kan alltså i detta perspektiv frigöras från sin bärare, dokumentet, och är således immateriell. Studier av information privilegieras på bekostnad av studier av dokument. Alltså en rörelse från materiella dokument till immateriell information: informationism.

Att det uppstår problem om denna informationistiska modell mer eller mindre okritiskt tillämpas på mänskliga relationer och kommunikationer är en insikt som växer sig allt starkare. Det i tryckkulturen skenbart transparenta dokumentet, bäraren av texten, får en ökande fokusering som något som är betydelsebärande och som på olika sätt villkorar den text och den potentiella information det kan bära. Dess form, material och struktur tycks plötsligt spela roll. I själva verket tycks dokumentens materialitet och intellektuella innehåll vara oupplösligt förenade.

Följaktligen finns en växande trend inom humanvetenskaperna att betrakta materiella dokument i bibliotek och arkiv som viktiga, läsbara tecken på sociokulturell aktivitet och därför av potentiellt intresse i sin egen rätt som fysiska objekt snarare än som blott triviala och mer eller mindre korrupta representationer av en bakomliggande intentionell information, text eller verk. En effekt av detta växande intresse är allt fler dokumentanalytiska studier av exempelvis historiskt material, där syftet med studierna är att se dokumenten som primära objekt. Dokument är då något som upprätthåller och upprätthålls av sociala grupper och faktiska praktiker. De är resultatet av dokumentationsprocesser och utgör därför vittnesbörd om dessa, samt fyller en given social eller historisk funktion. För sådan dokumentsociologi (ett färskt, välskrivet exempel är David Levy, Scrolling Forward : Making Sense of Documents in the Digital Age, New York 2001) är dokument något som av oss tilldelats uppgiften att spela en social roll när vi av olika skäl inte kan närvara personligen. De är "talande" föremål, "bits of the material world (…) that we've imbued with the ability to speak", skriver Levy (s. 23).

Detta intresse för hur dokument fungerar i sociala kontexter och de uppgifter de har inom givna grupperingar, slår parallellt igenom i flera skilda discipliner. Bokhistoria kan uppvisa liknande utvecklingar, där en intresseförskjutning ägt rum de senaste decennierna från bokens tekniska och estetiska produktion till distribution, spridning och reception av böcker. Även editionsfilologi och språkforskning uppvisar ett mönster där den s.k. nyfilologin (New Philology) i lägre grad än traditionell filologi ser handskrifter som sekundära manifestationer av ett bakomliggande verk, och mer orienterar sig mot handskrifter som autonoma vittnen om sin kontext, värda studier och utgivning för sin egen skull. Alltså en rörelse från immateriella verk till materiella dokument. Konkret resulterar detta exempelvis i dokumentorienterade vetenskapliga utgåvor som i första hand vill presentera och diskutera en eller flera reella handskrifter som historiska objekt. Fysiska komponenter i dokumenten som format, struktur, inskrivna kommentarer, markeringar, inbindningar och layout kan läsas som signaler på hur dokumentet i fråga var avsett att användas och / eller de facto användes.

Detta nyfilologiska och dokumentorienterade perspektiv utgör utgångspunkt för den studie Jonas Carlquist (JC), universitetslektor vid institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk, Umeå universitet, företagit av fornsvenska samlingshandskrifter, Handskriften som historiskt vittne: fornsvenska samlingshandskrifter - miljö och funktion (Stockholm: Sällskapet Runica et Mediævalia, 2002). JC är specialist på fornsvenska helgonlegender, men har under senare år breddat sin textforskning till att också omfatta editionsteori, medieteori, hypertextteori, datorspelstudier samt frågor kring digital textproduktion och de eventuellt nya genrer och textformer digitala medier tycks generera. Hans forskning rör sig därmed delvis in på domäner av hög potentiell relevans och intresse också för biblioteks- och informationsvetenskapen.

JC ger i sin bok en överblick över svensk handskriftskultur under medeltiden, presenterar ett urval handskrifter och analyserar dem ur ett nyfilologiskt perspektiv, sammanfattar tidigare forskning om handskrifter som fysiska objekt, granskar kritiskt tidigare företagna utgåvor av den typen av material och för också en metodologisk diskussion i ljuset av nya medier och digitala verktyg.

För nyfilologin är det ett viktigt mål att försöka belysa dokuments historia, användning, funktion och betydelse. Metoden för detta är dokumentanalys. Fokus i JC:s analys ligger just därför på de tecken i dokumenten som kan antas berätta något om hur de var avsedda att användas, faktiskt användes samt hur de lästes - tyst eller högt. Han förklarar i bokens inledning (s. 11) att handskrifterna

(…) skiljer sig åt inte bara till innehåll utan också till fysisk utformning. Detta är dels en konsekvens av skillnader mellan de olika medeltida bokproducenternas förutsättningar, dels en återspegling av den enskilda handskriftens funktion. Eftersom varje handskrift kan antas vara skapad för en viss funktion vid en viss tid och på en viss plats möjliggörs en social tolkning. Precis som samhälle och kultur förändras med tiden, förändras också medium och text (…). Således, eftersom vi inte kan tala om några standardhandskrifter, bör vi istället betrakta varje enskild handskrift antingen som resultatet av ett "kontrakt" mellan producent och publik eller som en enskild persons samling av texter. Varje handskrift vittnar därför om medeltida mentaliteter, ideologier och skriftvanor.

Han granskar närmare ett tjugotal handskrifter, använda inom kloster, kyrka och av lekmän. Analysen vilar på aspekter som interpunktion, ordseparation, läsinstruerande markörer i texten, kommentarer och noter, marginalia, format (storformat för recitation kontra fickformat för reselektyr), kolumnanvändning, paralingvistiska markörer såsom pekande händer och andra navigeringshjälpmedel, referenser, layout, omfattning, bärande material, skrifttyp, rubriker, språkval eller uppgifter om den individuelle skrivaren. JC binder samman sina iakttagelser med tidigare nationell och internationell forskning om produktion och användning av handskrifter, där Paul Saengers arbeten (Space between words : the origin of silent reading, Stanford, 1997) är tungt vägande.

JC:s arbete bidrar till vår kunskap om hur, av vem och för vem medeltidens dokument producerades och framför allt användes och vilken uppgift de tycks ha haft inom de sociala grupper som omfattade dem. Det ger oss också en uppdaterad bild av bevarade svenska samlingshandskrifter samt vilken forskning som bedrivs och har bedrivits om dem. Inte minst intressant är hans nyfilologiskt drivna kritik av traditionell svensk utgivningspraxis av handskriftsmaterial:

När man tidigare givit ut fornsvenska texter så har man i första hand valt att ge ut texter, som avgränsats av litterära faktorer (…), inte av handskriftstekniska. Detta har bidragit till att tolkning av svenska handskrifter har försvårats eftersom den textuella kontexten försummats. (s. 13)

Vad de allra flesta hittillsvarande vetenskapliga utgåvor således erbjuder moderna läsare är en verkorienterad presentation, där det litterära och lingvistiska innehållet premieras och där en kraftigt beskuren eller eklektisk bild av handskrifterna är det som erbjuds. Av exempelvis klostersamlingshandskrifterna är inte någon enda vetenskapligt ederad i sin helhet (s. 39). Den läsare som vill få en klar bild av hur handskrifterna i sin egen rätt faktiskt ser ut och kan antas ha använts och fungerat, får föga hjälp eller får söka sig till originalen på egen hand, om han kan. JC går också i klinch med ett acceptandum i tidigare forskning som antar att flertalet fornsvenska handskrifter lästes högt, och skriver att:

(…) dessa handskrifter [visar] så många likheter med det kontinentala folkspråkliga senmedeltida materialet - vilket uttryckligen skulle läsas i enskildhet - att vi måste anta att samma sak också kan ha gällt för de här behandlade lekmannahandskrifterna. (s. 141)

Det är också värt att notera JC:s klagan över bristen på moderna handskriftskataloger över de svenska bibliotekens medeltida samlingar. Hans studie vittnar över huvud taget om hur oerhört svårt det är att nå giltiga forskningsresultat ur detta knappa, svårtydbara och ibland motsägelsefulla material. Hur giltiga är exempelvis läsartsmarkörer (s. 131) som signaler om den aktuella handskriftens användning: är de exemplarspecifika eller har de kanske okritiskt "slunkit med" i transponering av ett original med annan kontext? Hur vet man? Kan man veta? JC låter sig emellanåt klokt nog nöja med att konstatera empirins otillräcklighet för giltiga slutsatser och generalisering. Darüber muss man schweigen, ungefär. Och gott så.

Med sin starkare emfas på dokumentens fysiska evidens än lingvistiska innehåll, ligger den här studien nära forskningsfält som analytisk bibliografi, modern bokvetenskap och textsociologi. Det är också ett gott exempel på frukterna av tvärdisciplinär forskning. I det här fallet har kunskaper och teorier från lingvistik, filologi, litteratursociologi, receptionsforskning, medieteori, kodikologi och bibliografisk forskning förenats i ett gemensamt mål. Dock skulle jag ha velat se bredare internationella utblickar och mer omfattande diskussioner om alternativa teoretiska förklaringsmodeller för den evidens dokumenten visar upp och kanske framför allt vilka metodologiska konsekvenser JC kan se. Den här typen av forskning finns trots allt representerad i exempelvis historisk bibliografi och bokhistoria - hur förhåller sig JC:s studie till den forskningen? JC diskuterar (s. 25 f.) något närmare det svåra begreppet samlingshandskrift, men hur pass vanligt är begreppet i aktuell forskning och hur förhåller det sig till alternativa handskriftstyper och till närliggande fenomen som begreppsparet samlingsband respektive kompositband?

JC för också en lockande diskussion om hur detta forskningsperspektiv kan tänkas dra nytta av digitala medier och nya former för produktion, distribution och användning av utgåvor av medeltida material. Men den känns för kort och lätt med tanke på JC:s breda kompetens i frågan. Jag hade här gärna sett ett något mer utförligt och kritiskt avsnitt. En sista invändning gäller bokens egen "materialitet": det är synd att ett verk som i så stor utsträckning handlar om visuella egenskaper i svåråtkomliga materiella dokument inte ledsagas av träffande illustrationer ur det diskuterade handskriftsmaterialet. Det finns också små missar i det referensbibliografiska arbetet (sid 25:s "Frederiksen 1988" saknas exempelvis i litteraturförteckningen).

För biblioteks- och informationsvetenskapen är det hur som helst viktigt att notera hur den här typen av forskning skänker oss förnyade kunskaper om de mängder av historiska dokument våra bibliotek rymmer. Vem har skapat dem och varför? Hur och när har de använts? Vilka roller kan de tänkas ha spelat i människors liv och gärning? Vilka tecken och signaler i dokumenten är relevanta för samtida och framtida forskning? Våra kunskaper om böcker och bibliotek i Sverige före folkungatiden är små, skriver JC. De är något större nu.