Digitala dokument och WWW
- Rätts- och säkerhetsaspekter
Mats Dahlström HT 1996
Det här dokumentet riktar sig i första hand till dig som läser den valfria kursen "Internet" på Bibliotekshögskolan. Momenten innehåller - bl.a. i form av stolpar och annotationer - delar av det jag går igenom på skolan. Du kan använda materialet som förberedelse inför min föreläsning eller som repetition av densamma eller som ett - om än nödtorftigt - substitut om du till äventyrs missade föreläsningen...
§ Tryckfrihetsförordningen (TF)
(bl.a.: Offentlighetsprincipen, Pliktleveranser,
Undantag från TF och Ansvarsregler)
§ Upphovsrätt
(bl.a.: Konventioner, Skydd, Respekträtt, Undantag,
Electrocopying, Hypermedia, E-post)
§ Särskilda frågor - problem och möjligheter
(bl.a.: Säkerhet, "utmanade koncept",
Originalitet och Kopiering)
Jag vill redan så här inledningsvis be den läsare som till äventyrs har studerat juridik om ursäkt. Jag är ingen jurist till utbildningen, och det är fullt möjligt att min terminologi är långt ifrån adekvat. Jag hoppas jag gör mig begriplig ändå. Huvudämnet är här inte juridiken per se, utan snittet mellan mängderna juridik och biblioteks- och informationsvetenskap. Vi skall här huvudsakligen bekanta oss med några relevanta lagar med praxis och några särskilt intrikata rättsliga problem i samband med Internet och informationstekniken.
Mycket av det jag går igenom nedan blir oundvikligen en repetition av vad du hört och läst under utbildningens tidigare delkurser.
Ofta hör man påståendet, att den svenska lagstiftningen helt är akterseglad, när det kommer till informationsteknik som Internet och e-post. Gamla "hederliga" lagar har dock i flera fall visat sig mer tillämpbara på IT än många först trodde. Men visst finns det svåröverkomliga problem och svårknäckta nötter att lösa. Jag skall nedan kort beröra några sådana problem. Givetvis bottnar de allra flesta problemen i att lagstiftningen är skriven med tanke på tryckta, fysiska dokument snarare än digitala, virtuella sådana...
Lagstiftningen i Sverige och utomlands står inför viktiga, nödvändiga förändringar. Hur dessa förändringar skall gestaltas är f.n. en ganska het potatis. Principiellt skiljaktiga hållningar existerar, där huvudfrågan är: Styr (den tekniska) utvecklingen inom IT utvecklingen av rättsaspekterna eller tvärtom? Detta återspeglas i olika länders förhållningssätt till saker som t.ex. censur - leder det till omskrivna lagsystem eller till förbud och ingrepp i dokumentsamlingar på t.ex. Internet?
Åter till dokumentets inledning
När det gäller de rättsliga källorna har vi inte att göra med endast lagstiftning. Lagstiftningen får "kött och blod" och en egentlig funktion först i och med "kringapparaturen", dvs. rättsfall, praxis, utredningar, direktiv, konventioner m.m.
De viktigaste källorna är:
Som hörs på namnet har Tryckfrihetsförordningen (TF) i huvudsak skapats med avseende på tryckta skrifter och dokument, och man kan idag skönja ett ganska trängande behov av att anpassa lagstiftningen till digitala dokument. TF är emellertid en grundlag, och det tar därför lång tid att ändra i den och dess paragrafer!
TF innehåller några viktiga moment, av vilka ett viktigt är offentlighetsprincipen:
Offentlighetsprincipen garanterar fri tillgång till allmänna handlingar, dvs. handlingar som har upprättats av statliga organ och kommunala myndigheter.
Vad räknas då som en handling? Varje sammanställning av sakligt sammanhängande uppgifter som en myndighet kan göra med hjälp av tillgängliga program (med rutinbetonade åtgärder) är att anse som en handling hos myndigheten.
Allmänheten skall ha tillgång till uppgifter dokumenterade i handlingar, vilka myndigheten utan särskilt betungande arbetsinsats kan ta fram. Allmänhet och myndighet skall i princip vara likställda, så att det som myndigheten själv har åtkomst till också skall vara åtkomligt för allmänheten Åtkomstmöjligheten är förstås inte minst angelägen när det gäller information av vikt för kontrollen av myndigheternas verksamhet, allmän upplysning o. dyl. Allmänheten har rätt till sammanställningar av uppgifter som en myndighet kan åstadkomma med rutinmässiga åtgärder. IT-utvecklingen har även gjort det möjligt att kräva "potentiella handlingar" (alltmer förekommande!) - dvs. uppgiftskonstellationer som aldrig tidigare ställts samman och som kanske t.o.m. strider mot myndighetens intressen.
Ett matnyttigt perspektiv på detta med "rättsliga aspekter" på Internet är förstås
möjligheten att genom Internet och IT ö.h.t. öka tillgängligheten av offentliga
rättsdokument - källor och annan information - och handlingar för allmänheten. Förfarandet stöds ju i
högsta grad av offentlighetsprincipen. Planer finns från flera myndigheters sida att redan nu "lägga ut"
diarier och allt nyskrivet material, som ju redan är maskinläsbart.
Som någon uttryckte det: "På nätet skulle man kunna besöka 10 olika myndigheter inom loppet av en
halvtimme, något man knappast hinner på en hel arbetsdag annars".
Vi bör också komma ihåg, att offentlighetsprincipen inte är heltäckande. Sålunda begränsas den t.ex. av Sekretesslagen.
Sedan vi gått med i EU har offentlighetsprincipens vara eller icke-vara och dess framtida utseende som bekant debatterats - understundom ganska hett! I den övergripande filosofiska principiella synen står exempelvis Holland och Sverige på den ena sidan och Frankrike på den andra, vilket får sin återspegling när det gäller medborgarnas insyn i EU-parlamentets dokument och handlingar.
Tryckfrihetsförordningen utgår från den principiella rätten / friheten att ge ut tryckta skrifter utan förhandscensur (vilket ju faktiskt förekommer på åtskillig annan plats i historien och geografien).
Denna rätt förutsätter och kräver dock saker som...
Pliktleveransen sker i form av s.k. granskningsexemplar (vilket skall skickas inom det första året efter utgivning, till Justitiekanslern), vilket garanteras av systemet med pliktleverans (till 7 pliktbibliotek - KB, LUB, SUB, UUB, LiUB, GUB, UmUB).
Här föreligger onekligen en hel del bryderier, när det gäller elektroniska dokument. Intresserade hänvisas till bl.a. Mats Lindquists genomgång (se lästipsen!).
Lagen säger att dokumentet som skall "pliktas"
Här har vi ett praktexempel på en lag skapad enbart med tanke på tryckta dokument! Betrakta bara följande frågeställningar:
Åtskilliga röster förutspår pliktleveranssystemets snara kollaps när det gäller elektroniska dokument. En hel del av dessa röster välkomnar en sådan utveckling och prisar Internets brist på "kontrollapparater". I den liberala yran kanske vi dock också bör fråga oss, om inte ett system som pliktleveransen, om omfattningen av elektroniskt läsbara dokument struktureras och sätts att fungera, skulle kunna vara en väg mot ett "strukturerat" virtuellt bibliotek? Pliktleveransen innebär som synes inte bara besvärligheter och tråkigheter, vilket man lätt kan få intryck av när man skummar dokument i ärendet på Internet - här finns också möjligheter till översyn och struktur och fördelar för informationssökande allmänhet......
En modell (som bl.a. försöker förverkligas i Norge) är att förvärv ersätts med tillgång (access) under ett dokuments dynamiska tid (då det t.ex. ligger på Internet) och levereras för införlivande i pliktbibliotekens samlingar då det blivit statiskt, dvs i praktiken då databastjänsten upphör.
Ett viktigt problem i samband härmed, och som Mats Lindquist även tar upp i sin rapport från KB, är detta med lagring av dokument - bevarandeaspekter, dokumentens säkerhet, dokumentens livslängd (läs även Karl-Erik Tallmos artiklar i ämnet). Teoretiskt sett kan naturligtvis digitala dokument sägas vara osårbara mot tidens tand, men däremot inte de media där dokumenten lagras! De problem vi huvudsakligen har att fundera över är:
Visst finns principiella problem också beträffande metoden att successivt överföra
digitala dokument från ett lagringsmedium till ett annat, och därmed mestadels
också från en standard till en annan - jämförbart med att överföra dokumentet
från ett språk till ett annat. Man kan ju med Rothenberg (se lästipsen)fråga sig, om Homeros'
Iliaden skulle ha haft samma litterära kraft som den har idag, om den från
början hade översatts från det grekiska originalet till etruskiska, därifrån till
latin, därifrån till grekiska igen, vidare till arabiska, till koptiska, till gotiska etc
etc och slutligen efter 40 språkturer översatts till våra moderna språk? Hade
"the ghost in the machine" fortlevt och uppenbarats för oss på det sätt anden i
Iliaden gör idag?
Visst kan detta till viss del komma att lösas med t.ex. emuleringar i framtida
system. Dock kräver emulering detaljerade specifikationer för hårdvaran som
skall "imiteras". Dessa specifikationer måste i sin tur bevaras i digital form som
är oberoende av ngn särskild mjukvara. Annars måste man emulera ett system
för att läsa instruktionerna i ett annat system vilket i sin tur gör att man kan läsa
dokumentet (osv.)
I samband med detta med livslängd - vilken roll bör biblioteken spela när det gäller bevarandet av dokument enbart publicerade elektroniskt, dokument som kanske förlagen bakom inte anser vara ekonomiskt hållbart att själva bevara?
Genom systemet med pliktleveransen och granskningsexemplar är det tänkt att brott kan spåras och konstateras i efterhand, vilket leder oss in på frågan om undantag från den generella tryckfriheten:
Det finns undantag från den absoluta tryckfrihetsförordningen, vissa begränsingar i denna frihet. Intresset av fri opinionsbildning måste ibland vika för starkare motstående intressen. Några av tryckfrihetsbrotten är:
Särskilt mot några av de senare punkterna syndas det titt som tätt - i elektroniska dokument och i tryckta! Problemet med de elektroniska brotten är dock att lagstiftningen ännu inte riktigt kan hantera problemen.
Precis såsom uppmärksammats i press och andra medier, öppnar IT-utvecklingen otvivelaktigt nya vägar för olika former av kriminalitet. Att komma tillrätta med brottsligheten blir dock återigen en fråga om en principiell inställning: är censur eller en liberal inställning det rätta motmedlet? Hur vi väljer att lösa problemen är snarare en fråga om våra preferenser när det gäller att skydda demokratin än om åsikter om tekniken i sig.
Låt oss nu säga att, vi i något dokument - tryckt eller elektroniskt - kan konstatera att tryckfrihetsbrott ägt rum. Då inställer sig oundvikligen frågan om vem som skall ställas till ansvar.
I den traditionella ansvarsordningen för tryckta dokument existerar i princip två kedjor av ansvar:
Vilken av dessa två ansvarskedjor skall tillämpas på digitala dokument, publicerade och tillgängliga via telekommunikation för ett stort antal läsare? Hittills har åtskilliga jurister menat att digitala dokument på Internet, liksom exempelvis inlägg i en BBS-diskussion, skall likställas med bidrag i seriella publikationer. Därför skulle den som motsvarar den ansvarige utgivaren ansvara, dvs systemoperatören eller den serveransvarige.
Ett rättsfall i HD i våras har kanske skapat ett prejudikat där så inte är fallet. Systemoperatören i det aktuella rättsfallet friades från ansvar, och därmed kunde de redan nu otaliga Internetoperatörerna och -leverantörerna i Sverige dra en lättnadens suck...
Ansvaret skulle därmed falla på upphovsmannen av dokumentet, vilket i sin tur kommer visa sig leda till närmast oöverstigliga problem, t.ex. att identifiera upphovsmannen.
Ansvarsförhållandena när det gäller elektroniskt nätverksspridda dokument står inte riktigt tydliga och klara. Här försiggår en hel del diskussion för närvarande. Den mest aktuella diskussionen finns tillgänglig på Internet självt.
Vi kommer nu in på ett område inom juridikens domäner som kallas immaterialrätt - på engelska intellectual property (till immaterialrätten hör närbesläktade fenomen som patenträtt, mönsterrätt, firmamärkesrätt, varumärkesrätt, namnrätt). Vi skall koncentrera oss på upphovsrätten (UR), på engelska copyright ("the right to copy", rätten att kopiera).
Den svenska UR har tillkommit efter starkt inflytande från internationella lagar, överenskommelser, konventioner och praxis. I sin nuvarande form härstammar den svenska UR huvudsakligen från 1960, dock har vissa modifieringar ägt rum, bl.a. ett viktigt 1991 om datorprogram.
UR har sitt ursprung i det sena 1700-talets Frankrike, med tankarna om frihet och jämlikhet. Redan från början ingick två huvudtankar i UR:
Å ena sidan rätten att bestämma över mångfaldigandet av egna litterära och konstnärliga verk ("resultatet av en andlig skapande insats"). Rätten kan överlåtas på t.ex. ett bokförlag. Även översättningar kan bli föremål för upphovsrätt, om den kan anses som ett konstnärligt verk i sig. Denna del av UR kallas internationellt för Droit de suite I de flesta UR-system finns tanken, att ekonomisk ersättning skall utgå för utnyttjande, om det nu ändå sker...
Å andra sidan rätten att anges som upphovsman vid återgivningar och citat. Denna rätt kan ej överlåtas på någon annan. Av denna princip följer respekträtten (se nedan).
Denn adel av UR kallas för Droit moral
Sedan UR-utvecklingens första stapplande steg, har man internationellt slutit konventioner av olika slag, av vilka de mest kända är Bernkonventionen (1886) och Världskonventionen (1951).
Huvuddragen i Bernkonventionen:
Copyrightsymbolen är inte längre nödvändig, dock (naturligtvis) i samband med kontakter med länder ej anslutna till ovan nämnda konventioner.
I samband med våra funderingar över internationella rättsaspekter på digitala dokument, betänk följande:
Elektronisk information stoppas ju inte vid nationsgränser och undersöks och
"tullas" på samma sätt som tryckt information.
Ett allt oftare förekommande inslag i debatten kring dessa frågor har därför varit att informationserbjudare
världen över väljer att flytta sin information till en server i ett annat land med annan lagstiftning, närhelst
de känner sig hotade av sitt eget lands lagstiftning.
Sålunda funderade skaparna och drivarna av den svenska e-textsamlingen Projekt Runeberg vid
tiden för diskussionen om skyddstidens
förlängning (från 50 till 70) att överföra sina databaser till en server i USA (där 50 gäller). Kruxet var
nämligen att vissa av de texter som varit "fria" plötsligt skulle bli "ofria" igen. I
praktiken skulle detta inte innebära några som helst problem för svenska
informationssökare, och en lag kunde sålunda enkelt kringgås.
Överföringsproblem råder även "åt andra hållet": Krypteringar (t.ex. (de)komprimeringsprogrammet pk(un)zip) får eg. ej exporteras ut ur USA (CIA vill ha det så av militära skäl).
När vi ändå är inne på svenskt kontra utländskt lagrum, kom ihåg att det som skickas iväg från Sverige bedöms enligt svensk lag, mottagarens bearbetning bedöms enligt de lagar som gäller i mottagarlandet.
Och dessutom: många debattörer inom datarätt och närbesläktade områden sneglar på USA och utvecklingen där, och menar att det sätt på vilken lagstiftningen förändras där, också kommer att bli verklighet i Europa. Detta är i sanning en sanning med modifikation. I USA styrs flera saker vi tar upp idag på federal nivå, och olika stater går olika vägar. USA har också en något annan tradition när det gäller den principiella grundfrågan om hur man skyddar demokratin, vilket inte minst har märkts i och med den s.k. Communications Decency Act och den debatt som därpå följt.
En viktig aspekt av UR är som sagt att skydda verket, den s.k. skyddsfunktionen. Men verk är inte skyddade för all framtid! Tidigare gällde i Sverige en 50-årsgräns, dvs. att verket var skyddat t.o.m. 50 år förflutit efter upphovsmannens död. Sedan i fjol har vi i stället en 70-årsgräns, efter en s.k. EU-anpassning (vilket i praktiken innebar en Tysklandsanpassning).
Detta har förändrat villkoren för vissa e-textpublikationer på Internet. Vi kan som exempel ta Agnes von Krusenstjerna. Hennes Ninas dagbok låg tidigare i fulltext på WWW som gratisdokument - fritt att ladda hem för vem som helst. Krusenstjerna dog 1940. Efter att skyddstiden förändrats, blir inte hennes texter "fria" förrän 2010. Hur gör man då med de texter som ligger dynamiskt tillgängliga på WWW? På sätt och vis kan man nämligen påstå, att texten "publiceras" varje gång någon väljer att öppna upp dokumentet och titta på det (och kanske ladda hem texten). Ett annat diskuterat exempel utgör Karin Boyes skrifter (KB dog 1941). Karin Boye-sällskapet hade ju innan skyddstiden förändrades lagt ut större delen av Boyes texter fritt på Internet.
Efter skyddstidens upphörande övergår verket i vad som på engelska heter public domain. Betrakta noga texter du stöter på via WWW! Står det att dokumenten är i public domain, är det fritt fram att ladda hem dokumentet.
När det gäller databaser, behandlas dessa lite särskilt. Skyddstiden där är antingen 15 eller 70 år (15 år gäller när varje enskild post inte åtnjuter upphovsrätt, men samlingen i sig gör det, varvid själva samlingen är att betrakta som ett "verk").
UR är förstås också till för att skydda författarens och förläggarens rättigheter och inkomster. Författare och förläggare ingår ett avtal, varvid författaren kan försörja sig under skrivandets gång. När sedan boken givits ut och säljer, tjänar förhoppningsvis författare och förläggare pengar. Om författaren plötsligt skulle avlida, kan såväl förlag som dödsbo/familj lida ekonomiska avbräck. UR fungerar då som en säkerhet och skyddar verket mot otillbörligt utnyttjande samt tillförsäkrar parterna viss ekonomisk ersättning för det utnyttjande som sker.
Utgångspunkten är att UR skyddar alla typer av verk, oberoende av deras karaktär och sättet på vilket de framträder.
Ensamrätten tillkommer i och med skapandet, signering eller registrering krävs ej. Naturligtvis skyddas dock i praktiken inte ALLA verk som över huvud taget skapas! För skydd krävs originalitet och / eller nyhetsvärde. Det skall ligga en personlig skapande insats bakom verket, och det ställs ganska höga krav (man brukar tala om att verket skall utgöra "resultatet av en andlig skapande insats"). Detta gäller t.ex. litterära, konstnärliga verk, vetenskapl. verk, föredrag, seminarieuppsatser, protokoll, uppslagsverk, kompendier, tidningsartiklar, reklamtexter, reportage, datorprogram m.m.
Observera en grundtanke i upphovsrättslagstiftningen: UR skyddar FORMEN, ej IDÉN (för särskilt idéskydd finns ex.vis Patentlagen)
Principiellt förbud råder mot att olovligt mångfaldiga och offentliggöra. Dock får man med egna ord sammanfatta ett verk (återigen: form, ej idé).
I samband härmed betraktar vi fenomenet med...
Respekträtten är en följd av Droit moral. Verk får ej ändras eller göras tillgängliga för allmänheten i en sådan form eller i ett sådant sammanhang, att det fungerar kränkande för upphovsmannens litterära el konstnärliga anseende eller egenart.
Därför bör man vid citeringar etc. iaktta en viss försiktighet. Parodier och travestier är OK - i viss utsträckning.
Vi skall dock inte glömma bort den allmänna s.k. citaträtten. Du har all rätt att i viss utsträckning och utan straffpåföljd citera ur en text. Dock - som påpekades ovan - med visst förnuft. Att som recensent på en tidnings kultursida anmäla en ny deckare och i recensionen citera huvuddetektivens avslöjande "Det var alltså doktor Skum som mördade bibliotekarie Frähsig!" får betraktas som ett övergrepp...
Respekträtten går ut samtidigt med UR:s skyddstid, och ersätts då av ett s.k. klassikerskydd - där förbud råder mot ngt som "kränker den andliga odlingens intressen" (ett uttryck som luktar anno dazumal, inte sant?).
Historien saknar inte exempel härpå. Sålunda förgrymmades Svenska Akademien över en uppjazzning Duke Ellington gjort av ett verk av Edvard Grieg, och drog saken inför domstol. Och vann, med hänvisning till klassikerskyddet!
Vi borde också kort påpeka att det finns undantag från UR, t.ex. för sjukvården, bibliotek (ex. skyddskopiering till mikrofilm), undervisning, synskadade, kompendier i undervisning, offentlig visning m.m.
Hur gör man då med s.k....
Electrocopying är ett begrepp som alltmer börjat komplettera tidigare uttryck som kopiering och mångfaldigande.
Med electrocopying avses bl.a.:
Alla dessa åtgärder likställs med kopiering, och om du vidarebefordrar, mångfaldigar eller på annat sätt offentliggör materialet, krävs upphovsmannens tillstånd!
Tillgängliggörandet med elektroniska medel gör för bibliotekens del att "lån" (vilket är OK med tryckta medier) kan bli "kopiering", om användaren / låntagaren tar emot lånet med elektronisk utrustning. Svårigheter finns här således för biblioteken att förverkliga s.k. virtuella, elektroniska bibliotek. För verk som distribueras via nät kommer enligt Peter Seipel "mångfaldigande" att kunna övergå till att bli "framförande" eller "visning".
När det t.ex. gäller datorprogram, får du bara ladda det på en maskin. Det är olagligt att ladda över det på ny maskin, utan att förstöra originalkopian. I annat fall måste du köpa nätverkslicens eller nya program. Dock sägs i lagen numera, att man får ha en säkerhetskopia, om det kan anses nödvändigt för att driva programmet (i praktiken för det mesta - tänk bara på den alltid existerande risken för datavirus samt för hårddiskhaveri...).
Viktigt att tänka på med databaser online och på CD-ROM: Möjligheterna bör vara små för användarna / låntagarna att ladda ner / printa ut delar av databasen på så sätt, att han eller hon lätt kan transformera dessa och sätta ihop nya "databaser", vilket skulle vara ett klart brott mot copyright. Detta är svårkontrollerat, givetvis, men tydliga avtal (vilka också kan beröra tredje part, t.ex. låntagare) är bästa lösningen.
UR skyddar ju form, ej idé. Gränsen mellan vad som är form och vad som är idé kan dock emellanåt vara svår att dra. Inte minst svårt är det när det gäller datorprogram - hur mycket kan man "stjäla" (eller bli inspirerad) utan att det rör sig om stöld och kopiering?
När det gäller material via t.ex. Internet kan i allmänhet sägas:
Utvecklingen av hypermedia (vilket mestadels - lite slarvigt i min mening - kallas multimedia) skapar intrikata frågeställningar. Hypermedia har ofta flera upphovsmän, och består av olika typer av media. Vem eller vilka tillfaller upphovsrätten?
Hur gör man själv när man vill skapa en hypermedieprodukt? Beträffande kommersiella och
offentliggjorda produkter får "producenten" lov att inhämta
tillstånd för varje respektive upphovsman. Vill du i din hypermedieprodukt inkludera bilder, kartor,
videor, texter, musik etc., skall du alltså kontakta respektive upphovman till varje enskild produkt.
Hypermedieprodukten kan räknas som bearbetning av de enskilda produkterna.
Får du eget skydd för
din produkt? Ja, om bearbetningen kan betraktas som självständig, vilket därmed på sätt och vis gör
den till ett nytt "verk".
När det gäller bilder och fotografier - betänk att nästan varje bearbetning av en bild på sätt och vis kränker bildframställarens ideella rätt!
Uttag från databaser får göras för eget privat bruk, dock bara i sådan mängd att det kan benämnas "fair extraction" (rimligt utdrag). Här får praxis och särskilda avtal styra. Det är därför viktigt i samband med t.ex. CD-ROM-databaser på bibliotek att noga skärskåda respektive avtal med upphovsrättsinnehavaren (se vidare under avtalsrätt).
Åtnjuter ett e-brev skydd? I princip ja, men i praktiken - kom ihåg det vi tidigare konstaterade om originalitet och / eller nyhetsvärde! Det stora kruxet när det gäller e-post är förstås bristen på kontroll. Hur kontrollerar du att ditt dokument inte sprids och mångfaldigas utan din vetskap?
Tekniken gör det väldigt enkelt att vidarebefordra ett e-brev, så enkelt att det ofta är ganska frestande att göra det (och påfrestande i längden för ens bekanta), men se upp! Egentligen bör du alltså inhämta upphovsmannens tillstånd! När du i ett e-brev bifogar dokument - se upp med upphovsrättsliga aspekter! IFLA nämner i en skrift: "The act of typing or scanning the original is illegal (electrocopying), distribution is also illegal" - här finns alltså tekniska möjligheter att bryta mot flera överenskommelser. Säg att du får ett intressant e-brev med en bilaga innehållande en artikel som en polare hämtat från en databas eller kanske scannat in från en tidskrift. Polarens säger ingenting om huruvida du får vidarebefordra brevet eller inte. Du tycker artikeln är pinsamt dålig och lägger in egna sarkastiska kommentarer och vidarebefordrar brevet till en annan bekant. Du har då utfört olovlig electrocopying samt eventuellt brutit mot respekträtten.
Extra tydligt när det gäller e-post är att säkerheten och kontroll svårhanterlig. Inte minst har detta märkts med s.k. ANSI-bomber - e-brev som, när du öppnar dem för att läsa dem, "mappar om" ditt tangentbord och gör tillvaron rätt outhärdlig för ett slag framöver...
Ett e-brev förmedlas via massor av servrar, där operatörer och systemansvariga när som helst kan gå in och studera kommunikationen. Kom därför ihåg: Ett e-brev är precis lika säkert och hemligt som vilket vykort som helst på postkontoren...
Omfattas bilder och ljud av UR? Javisst! Kom ihåg att vi sade, att UR omfattar "konstnärliga" verk, som är resultatet av en skapande andlig insats. UR rör därför inte bara texter, utan även fotografier, tavlor, musik m.m.
Den svenska datalagstiftningen var ganska revolutionerande på sin tid. När den kom1973 var den först i världen i sitt slag. Syftet var att motverka riskerna med registrering av personuppgifter och samkörning av register. Inte mycket har hänt med lagen sedan dess - några smärre modifikationer har ägt rum. Lagen står därför inför mycket omfattande förändringar, och f.n. föreligger ett förslag till en ny datalagstiftning.
Ett problem med datalagen har nämligen varit, att datalagen förbjuder att man för elektroniskt burna personregister. Definitionen av personregister är: "Register, förteckningar eller andra anteckningar som förs med hjälp av ADB (IT-stöd) och som innehåller personuppgifter som kan hänföras till den som avses med uppgiften" (t.o.m. bara namn och adress!). Med de senaste årens IT-utveckling har en sådan lagstiftning på sätt och vis blivit absurd: väljer du att på din arbetsdator lägga in innehållet i din adressbok, med namn, telefonnummer och adress till dina vänner och bekanta, utför du en olaglig gärning, om du inte har ett särskilt tillstånd för detta!
Det är Datainspektionen (DI) som är ansvarig och ger eventuellt tillstånd / licens. Om det gäller uppgifter om någons politiska åsikt krävs dessutom ett särskilt tillstånd, som bara ges om särskilda skäl föreligger.
Noteras bör, att register som är inrättade uteslutande för personligt bruk är undantagna från licens- och tillståndsplikt. Forskningsregister anses inte falla under detta undantag så länge det rör sig om yrkesmässig forskning.
Att det tagit tid att ändra lagstiftningen har inte bara med tröghet hos svenska myndigheter att göra. Sverige har sedan flera år inväntat EU-direktiv! Internationell harmonisering är viktig i sammanhanget: om medlemsländerna inrättar sig efter konventioners krav (enhetliga regler om integritetsskydd) möjliggörs ett fritt dataflöde medlemsländerna emellan. Datautredningens arbete skall vara avslutat sista mars 1997.
När det gäller förslag till ny datalag, föreslås åtskilliga lättnader i förfarandet, tillstånd behövs ej i samma utsträckning. Känsliga uppgifter skall dock skyddas! En version föreslår bransch- och sektorsvisa regler i stället för tillstånd i varje enskilt fall.
När det gäller info över Internet, krävs licens endast när det gäller personinformation. Tillstånd krävs om ett personregister skall skapas genom samkörning för att sedan göras tillgängligt över Internet, t.ex. i form av adresslistor och personalpresentationer.
Undantag från datalagen kan för personregister göras för:
Ibland hör man påståendet att framtiden kommer att avtaliseras. Vi kommer sannolikt att framöver få se betydligt fler avtal, skriftliga överenskommelser mellan arbetsgivare / anställd, kanske också i situationer som organisationer / bibliotek, bibliotek / låntagare (det är alls inte ovanligt numera att låntagare på vissa bibliotek får skriva under ett avtal när de skaffar sig lånekort och tänker börja nyttja bibliotekets samlingar). Ett genomtänkt avtal kan på ett positivt sätt tvinga respektive organisation / myndighet / företag att formulera sin egen etik- och informationsstrategi. Ett avtal mellan bibliotek och låntagare kan vad gäller kopiering (inklusive electrocopying) t.ex. stipulera att mångfaldigandet sker för privat bruk och att låntagaren inte innehar en kopia sedan tidigare.
Avtal skrivs
Tre sätt att reglera avtal:
För bibliotekens del (för att fixa utlåning etc) träffas i praktiken avtal med den eller dem som innehar upphovsrätten - det kan vara enskilda upphovsmän, förlag, organisationer av olika slag. Principiellt sett tillåter avtalen och upphovsrättslagsstiftningen INTE mångfaldigande och "forwarding" av verken mot betalning, genom uthyrning eller på ett sätt som kan liknas därmed. Att därför ta betalt för magnetiska (ex. videofilmer!) och digitala varor kan vara en farlig väg att gå. Om tillräckligt många bibliotek bryter mot denna norm, kanske vi får en utveckling där avtalen sägs upp från upphovsrättsinnehavarnas sida. Biblioteken har då inga magnetiska och optiska dokument alls kvar att låna ut. Kanske är det då bättre att ta ut t.ex. övertidsavgifter. När det gäller distribution av videogram till låntagare, kan biblioteken naturligtvis också fixa ett särskilt avtal med en eller flera filmdistributörer (t.ex. SF, Sandrews).
Biblioteken får tillgång till utomstående databaser genom att teckna avtal med rättighetsinnehavarna att få nyttja databasen i fråga. Dessa avtal tar vanligen formen av licensavtal. Viktigt är att sådana avtal:
Ett välbekant problem är förstås att skydda sig och sin information från intrång och missbruk. Omskrivet dilemma är ju att folk är skraja för att via Internet handla med konto- eller betalkort (fast de ryggar inte för att på vilken restaurang som helst lämna över kortet till en främmande servitör...) Bland de lösningar som hittills använts för att skydda sig finns s.k. brandväggar (fire walls), krypteringar, lösenord, Intranet (egna, slutna "nät" inom Internet)
Förlagen tvekar (pga av osäkerhet om säkerhet och kontroll) att släppa ut dokument på Internet. En fiffig lösning erbjuds exempelvis av Språkbankens projekt, där upphovsrättsskyddade verk finns utlagda, men inte går att vare sig läsa eller ladda hem, blott att konkordanssöka i.
Det påstås emellanåt att rollerna för de traditionella aktörerna kraftigt kommer att förändras med WWW och Internet - "var och en sin egen förläggare och distributör..." Vad skall man i framtiden med ett förlag till? frågar sig flera. Viktigt att tänka på i en sådan situation är att de olika rollernas framtid fortfarande är högst osäker! En intressant aspekt i sammanhanget är status och kontroll! De flesta bokförlagen förknippas fortfarande med en viss status och garanti för kvalitet. Det kan visa sig aningen mödosamt att som egen förläggare / distributör av sina texter via WWW uppnå samma status och kvalitetsgaranti... Skippar du som författare förlaget som mellanled mellan dig och läsaren, förlorar du och kanske fr.a. läsaren samtidigt det "filter" som förlagen traditionellt erbjuder, när det väljer och vrakar bland manuskript, gallrar bort det mindre bra, korrekturläser etc.
Kanske kan en framtid för förlagen vara att administrera upphovsrätt och ersättning - "digitala agenter"?
Många dilemman kan skönjas för förlagen:
Hur kan man säkerställa ett dokuments autenticitet och integritet? (Är avsändaren verkligen den som avges? och: Har dokumentet förvanskats någonstans på vägen?) Dokument förvanskas ju också (faktiskt på snarlikt sätt som när medeltidens munkar skrev av handskrifter!) i mer eller mindre utsträckning när man scannar in dokument. Om denna överföring sker "seriellt", växer felen som cancersvulster - det är därför viktigt att skapa kontrollerade överföringar, där scanningen sker från ett och samma dokument, och lämpligtvis i centrala biblioteks regi.
När det gäller autenticiteten hos digitala dokument (hur kan jag vara säker på att detta verkligen är originaltexten? kan texten ha manipulerats av någon?) föreslås f.n. digitala "vattenmärken" eller s.k. elektroniska sigill.
Den digitala verkligheten utmanar vissa av våra traditionella uppfattningar. Vad är ett verk? Vad är en text? Utvecklingen i textbehandling har öppnat möjligheter för fragmentisering, där t.ex. "ankare", citat, fotnoter etc. i enskilda dokument kanske kan betraktas i sin tur som självständiga verk.
Vad är en författare / upphovsman?
Om jag laddar hem ett dokument, markerar hela texten, och ändrar länkarna i texten (el. ngt likn.), sitter jag då med ett nytt dokument - ett nytt "verk"?
Allt mindre enheter (fragment) av verk blir av intresse att hantera som fristående enheter, t.ex. tabeller, textsekvenser, delar av bilder (notera att sammanställningar som tabeller och diagram under vissa omständigheter kan falla under UR). Skapande övergår till bearbetning. Vi får allt fler "bearbetare" och "bidragsgivare", snarare än "skapare" och "upphovsmän".
Fundera över fenomen som "automatiskt skapande"! Var finner man upphovsmannen när verk tillkommit under medverkan av datprorgram och automatiserade förfaranden?
Ytterligare ett exempel på särskilda problem: Litteraturvetenskapen har ju kunnat skörda frukterna av att studera hur ett litterärt verk växer fram. Forskarna kan jämföra olika versioner av James Joyces Ulysses och se hur Joyce tänkt och ändrat i texten. Vad händer med denna möjlighet till att studera "work in progress" när det gäller digitala verk? När ett dynamiskt liggande digitalt verk ändras på något sätt, skrivs den gamla versionen över...
Med digitala dokuments dynamiska och flyktiga karaktär i åtanke: Vem samlar i framtiden in litteraturvetenskapens berömda tvättnotor?
Bailey, Charles W., Jr: Network-Based Electronic Publishing of Scholarly
Works : A Selective Bibliography // The Public-Access Computer Systems
Review. Vol. 6 (1995) : 1. En "internationell" bibliografi.
Finns också i elektronisk form på WWW:
URL: http://info.lib.uh.edu/pr/v6/n1/lcopyr.htm
Lindquist, Mats G.: Långsiktigt bevarande av elektroniska dokument : metoder och överväganden. - Stockholm: KB, 1995 (Rapport 22)
Melin, Jan: Kungliga Biblioteket arkiverar hemsidor.// Ny Teknik 1996 : 14, s. 19
Olsson, Anders R.: IT och det fria ordet : myten om Storebror. - Juridik & Samhälle, 1996
Roos, Carl Martin: Biblioteksrätt. - Stockholm: Nerenius & Santérus, 1994
Rothenberg, Jeff: Ensuring the Longevity of Digital Documents.// Scientific American, 1995:1, s. 42-47
Seipel, Peter: Aktuella frågor om kunskap, kultur och rätt i datasamhället // Biblioteken, kulturen och den sociala intelligensen : aktuell forskning inom biblioteks- och informationsvetenskap / Lars Höglund (red.). - Göteborg : Univ., 1995 (Valfrid : 5), S. 108-117
Small, Harry: Enforcement of intellectual property rights on the Internet.// Internet Research : Electronic Networking Applications and Policy. - Vol. 6 (1996) : 1, s. 44-47
Div. mtrl från Tyresö databas via WWW:
(URL: http://www.tyreso.se)
Andra "juridiska" länkar:
COAST/Spaf's Hotlist: Computer Security, Law & Privacy
The World Wide Web
Virtual Library: Law
The Copyright Website
"Copyright Finns Inte"
Om datafrihet
Synpunkter, frågor, kommentarer, idéer?
Detta dokument har upprättats av Mats Dahlström, Högskolan i Borås.
URL: http://www2.hb.se/bhs/mad/www/inleg.htm
Senaste uppdatering:
Åter till
Internetsidan
Åter till MADHOUSE