|
Bibliografisk notis: Detta är en postprintversion av min artikel med samma namn i tidskriften Svensk Biblioteksforskning, 1999 : 1, s. 71-95. Gentemot den tryckta versionen skiljer sig denna fr.a. däri, att några slarv- och skrivfel rättats till. ABSTRACTTextual criticism and the desire to represent multiversional literary works in codex form developed the document form known as the critical edition, a highly metatextual type of carrier, a "cathedral in literary studies". The critical edition has ever since its beginnings been struggling to free itself from the two-dimensional limitations of the codex book, and to give the impression of representing the three-dimensional, dynamic qualities of what is implied by the concept of "work". Means in this struggle have been e.g. indices, cross-references, concordances, notes, stemmata, glossae and apparatuses (notably the variorum apparatus). In the advent of more modern information technology in digital environments, some editors and textual critics have foreseen as well as tried new ways of representing the versionality and variability present in especially classical works of literature. What is gained and what is lost in this possibly ongoing transition of representational form? How does this development affect our notions of the concepts of 'text', 'work' and 'edition' (or 'archive')? How are future digital critical editions to be handled - stored, accumulated, presented etc - by libraries for e.g. research purposes? By way of closely examining, as part of a PhD thesis, a few recent editorial projects in digital environments, I hope to be able to shed some light on this matter, and to contribute to editorial theory (editionsvetenskap) as seen through the field of analytical bibliography. Som föremål för mina doktorandstudier med påföljande avhandling har jag valt representation av flerversionella verk i s.k. textkritiska editioner, och särskilt intresserar jag mig för den eventuellt pågående övergången från codexbok till digitala filer - s.k. hypereditioner eller hyperarkiv - som representationsform för sådana editioner. Den textkritiska codexeditionen är en form som allt från sin födelse kämpat med att i sin tvådimensionella linjära bundenhet söka återspegla ett dynamiskt, flerdimensionellt verk med dess versioner och varianter. Verktygen för denna kamp är många och utvecklade under lång tid. Resultatet har blivit en (alltmer) komplex dokumentform, som av många anses vara såväl svårhanterlig och esoterisk som också otillräcklig och missvisande (men samtidigt också placerad hierarkiskt högt när det gäller dokumentformers 'status' - den textkritiska editionen är ett av de verktyg som den litterära kanoniseringsprocessen allra tydligast begagnar sig av). Codexeditionens traditionella strukturering stöder en särskild uppfattning och presentation av det litterära verket, dess text och dess status. Nu pågår ett antal projekt världen över, där hypertextuellt strukturerade textkritiska editioner sjösätts för att distribueras via digital skiva (f.n. CD-ROM eller DVD) eller webben. Ett genomgående drag i dessa digitala editioner är att dels presentera flera parallella versioner av ett verk och hypertextuellt länka dessa versioner samman, dels förse de textuella vittnesbördena med flermedial sekundärlitteratur, utförliga realkommentarer, grammatikor och andra hjälpmedel. Hur struktureras dessa editioner, jämfört med den strukturering, som traditionellt anses möjlig i codexform? Vilka uppfattningar av begreppet 'verk' och vilka editionsvetenskapliga principer och strategier ger dessa projekt uttryck för? Vilka konsekvenser kan här skönjas för bibliotek, när det gäller uppgifter som insamlande, lagring, beskrivning, strukturering och presentation? Biblioteks- och informationsvetenskapen behöver kunskap om och studier i nyare, digitala dokumentformer. Den textkritiska editionen, hypertextuellt strukturerad i digital miljö, tror jag kan utgöra ett extra matnyttigt föremål för en strävan att nå sådan fördjupad kunskap. Jag avser att i mina forskarstudier närmare undersöka ett antal sådana hypereditioner av flerversionella verk. Jag hoppas nedan kunna leverera idéer om några centrala problem att studera i en sådan undersökning, samt en eller annan fundering om hur detta kan åstadkommas. Men låt mig börja med att grovt teckna bakgrunden till mina funderingar.
Flerversionella verk och textkritikJag har tidigare studerat klassisk filologi vid Uppsala universitet, och kom då i kontakt med det speciella textläget för den antika litteraturen, där man ju huvudsakligen arbetar med - i en viss mening - virtuella texter. De fysiska originaltexterna har inte bevarats, utan litteraturen har traderats till vår tid via medeltida avskrifter av avskrifter. Avskrifterna skiljer sig åt sinsemellan, och har visat sig vara mer eller mindre korrekta. Genom bl.a. slarv, censur och hyperkorrektioner (felaktiga rättelser av passager avskrivaren förstått vara fel - men ändå missförstått) kunde en avskrivande munk i bästa fall "kopiera" en text nästan perfekt, men bara nästan. Till detta har yttre omständigheter (förolyckanden, stölder, förstörelse genom brand etc.) ytterligare förvanskat avskrifterna. Vad vi därmed förfogar över, är en uppsättning var och en för sig inkorrekta avskrifter av en originaltext. Både den fysiska och den intellektuella "urtexten" är alltså förlorad (en god introduktion till medeltidens transmission av antik litteratur ges i Rouse & Rouse, 1991). Redan under 1600-talet upptäckte filologer emellertid, att man genom ett skickligt och noggrant jämförelsearbete med dessa avskrifter, kunde dra vissa slutsatser om hur de (historiskt) förhöll sig till varandra. Därmed kunde forskningen - textkritiken - påbörja jakten efter den förmodade originaltexten. Ett skrivfel som munk A införde i en text, kunde sedan följa med i en eller flera eller t.o.m. samtliga avskrifter som var avhängiga denne munks text. Dessa avskrifter kunde således benämnas A1, A2, A3 etc. På detta sätt började forskare under 1800-talet (fr.a. Karl Lachmann, se (Maas, 1958) för en introduktion till textkritikens elementa) kunna åstadkomma genealogiska s.k. stemman - grafiska scheman (eller nätverk, om man så vill) över ett verks historiska representation och vandring i olika textuella representationer: handskrifter (se figur 1) (stemmatologins förhållande till modern informationsteknik behandlas i van Reenen & van Mulken, 1996).
Vi har således att göra med komplexa, flerversionella verk. Detta är naturligtvis ingenting unikt för den antika litteraturen - tvärtom pekar flera textkritiker, exempelvis Jerome McGann (1991), på det faktum att vi för det mesta under rubriken "verk" (eller understundom i litteraturvetenskapen: "texter") har att göra med dynamiska, föränderliga text(process)er, vilka dessutom bör ses i ett socialt och såväl syn- som diakroniskt sammanhang, med en mängd olika ”medarbetare” över tid och rum - dvs föreställningen om författaren som den ensamme, absolute upphovsmannen till ett verk ifrågasätts (Jerome McGann och Donald McKenzie (1986) arbetar med begreppet the social text, och kallas ofta textsociologer 1). För den typ av litteratur, vars originalautografer försvunnit, har vi dessutom i hög grad att göra med föränderliga verk, i det att uppfattningen om såväl vad som bör utgöra den förmodade urtexten / bastexten som den överenskomna relationeringen mellan versionerna ständigt förändras, beroende på nya faktiska versionsupptäckter samt nya forskningsrön och -teser. Det förmodade "originalet" (och / eller arketypen 2) är således dynamiskt, instabilt, föränderligt och i ständigt behov av uppdateringar: retuscheringar, subtraktioner och additioner. I en trivial mening utmärks förstås all litteratur och textproduktion i högre eller lägre grad av versionalitet, såsom en naturlig del av tillblivelseprocessen. För det mesta är versionaliteten mindre intressant att bevara. I synnerhet för konsakrerade 3 verk och författare ligger det dock i (fr.a.) forskningens intresse, att denna verkens diakroniska eller synkroniska versionalitet på något sätt kan åskådliggöras, och detta helst i en representationsform lämplig för studier. Det skall förstås påpekas, att version i sig är ett komplext begrepp, och kan perspektiviseras på flera olika sätt (jag har något tentativt berört olika former av versionalitet i (Dahlström, 1997 a)). En lämplig introduktion till en vetenskap om versioner och varianter ges av Cerquiglini (1989). Exkurs: terminologiskt problemexempelTerminologiska avgöranden är ofrånkomliga i undersökningar av det här slaget. Av central betydelse för mina studier är exempelvis termen text. Det är förstås också termerna verk, edition, version och dokument, men termen text har visat sig vara extra svår att definiera (jag är förstås inte ensam om det bryderiet - se Landgren, 1998 ; Mowitt, 1992 ; Renear, 1997 ; Robinson, 1996 ; Sperberg-McQueen, 1991). Ett problem är att termen används med så sinsemellan avvikande innebörder i skilda sammanhang, också i discipliner som man normalt betraktar som näraliggande varandra. Jag tänker då i första hand på textkritiken och (i synnerhet den postmodernistiskt intresserade) litteraturvetenskapen, där textkritikens text ofta kan vara det som litteraturvetenskapen avser med verk, och vice versa. Jag fann tidigt i mina funderingar den senare litteraturvetenskapens textbegrepp oprecist, heterogent använt och därför besvärligt som arbetsdefinition. Jag tittade i stället på exempelvis filosofen Allen Renears utveckling av sin textdefinition (där han länge såg text som en ordnad hierarki av strukturerade innehållsobjekt, OHCO, se DeRose et al, 1990, för att därefter - och fortfarande - arbeta med att nyansera sin definition - senast i Renear, 1997). De för mina syften mest fertila och konkreta definitionerna av text tycks emellertid ligga inom textkritiken och den analytiska bibliografin. Även textkritiken som disciplin har i och för sig svårt att enas om en definition av textbegreppet, och kanske är det fåfängt att tro att något sådant ens är möjligt. Dock behöver jag en fungerande arbetsdefinition för mina studier. Peter Shillingsburg är en av dem som skrivit mest ingående om textdefinitionen inom textkritiken och bibliografin (i synnerhet Shillingsburg, 1991 respektive 1996 b), en annan är australiern Paul Eggert (1994). Två utmärkta fora för diskussionerna är tidskrifterna Studies in Bibliography respektive TEXT : Transactions of the Society for Textual Scholarship. Intressant har jag funnit också den svenske bibliografen Rolf du Rietz' försök till definition av termen text, och hur 'text' förhåller sig till 'verk'. Hans definition (under utveckling) lyder f.n.: "en text är (...) sekvensen i ett sekvent verk (eller i en version av ett sekvent verk)" (du Rietz, 1996, s. 96 resp. du Rietz, 1998). Du Rietz arbetar med flera delbegrepp, och avser med sin definition den abstrakta s.k. idealtexten. Idealtexten (en immateriell manifestation av verket) försöker man realisera i (fortfarande abstrakta) s.k. realtexter, vilka vi kan studera genom deras materialisering i materialtexter, burna av fysiska dokument. Här finns förstås följdfrågor att ställa: Vad avser du Rietz närmare med verk? Är hans 'sekvens' någonting monosekventiellt (om så, hur förhålla sig till hypertextuella flersekventiella verk?)? Sekvens av vad? Dock syns mig du Rietz' definition som en möjlig ingång till de textbegreppsliga funderingar jag hoppas kunna åstadkomma i en avhandling. Representation i codexmiljö - edition och teoriHur representerar man flerdimensionella, dia- och synkroniska variant- och versionsmassor med hjälp av den informationsteknik som traditionella codexböcker erbjuder? Redan tidigt utvecklades, bl.a. för detta ändamål, ett antal verktyg 4: ovan nämnda stemman, korande av en kanonisk version, textkritisk notapparat, konkordanser, indices av flera slag, interna och externa referenssystem, glossae, hierarkisk strukturering 5 av textmassan i kapitel etc (att åtskilliga av den typen av verktyg började utvecklas redan före boktryckarkonsten, visar Illich, 1993). Dessa verktyg begagnades omsider i vad som kom att utvecklas till ett av boktryckarkonstens förnämsta metatextuella verktyg för att hantera dissonantiska verk: den s.k. textkritiska editionen 6. Den textkritiska editionenStandardutformningen av en sådan (codex)edition har 7 varit att, med en viss handskriftsversion som modell, utse (eller konstruera) en given bastext, och i en textkritisk variantapparat ange de viktigaste avvikelserna gentemot denna valda bastext i de övriga vittnesbördena (handskrifter eller tryckta utgåvor). Med hjälp av apparaten är förhoppningen, att användare 8 skall kunna få en bild av det aktuella variant- och versionskomplexet för det valda verket, och - i den vackraste av vetenskapens drömda världar - också kunna rekonstruera en eller flera versioner. Editionsvetenskap och editionsteoriTexkritiken och editionsvetenskapen 9 har under 1900-talet utvecklats till att omfatta flera olika editoriella strategier. En strävan under tidigt 1900-tal var att i efterdyningar till den naturvetenskapliga positivismen söka representera ett verk "objektivt", utan någon synlig inblandning av en utgivare. Detta skulle ske genom att välja den allra bästa versionen (best-text-metoden), och undvika att förse denna med emendationer (rättelser) med hjälp av flera olika andra vittnesbörder (s.k. eklektisk edering). Greg förespråkade häremot sin - just eklektiska - s.k. copy-text-metod, där utgivaren tillmäts större vikt. Greg skiljde element i textvariation åt såsom mer betydelseändrande (exv. i ordform) - substantieller - respektive mindre betydelseändrande (ss skillnader i stavning eller interpunktion - accidentalier. Ett manuskript, så nära den sista av författaren sanktionerade versionen i tiden som möjligt, utväljs ss copy-text (bastext eller grundtext) och emenderas därefter, fr.a. via substantiellerna, i förhållande till övriga vittnesbörder. Gregs metod slog tidigt igenom som standard för flera viktiga institutioner och projekt, och är alltjämt betydelsefull. Kritik mot Gregs metod i sin tur dök upp från 1950-talet och framåt. Några betonade att utgivaren inte bör fungera som testamentsexekutor för den med oinskränkt makt försedde författarens sista intention, och att samtliga versioner äger sin egen tyngd och intresse. Textsociologin (se ovan) med Jerome McGann, Philip Gaskell, Donald Pizer och Donald McKenzie representerar en sådan kritisk riktning, där författaren ses som en (om än viktig...) faktor bland flera i ett verks tillblivelse. Det finns också en fara i att konsekvent förlita sig på "the final intention" av en författare; åtskilliga exempel kan ges på verk som genomgått genomgripande förändringar under dess författares levnad, och där det ibland kan vara betydligt mer intressant att representera en tidig version än en sen (se här särskilt Tanselles viktiga essä från 1976, "The Editorial Problem of Final Authorial Intention"). Den föränderliga, dynamiska aspekten på verk är något som karakteriserat det senare 1900-talets editionsvetenskap, och åtskilliga projekt och strategier har lanserats för att söka representera denna dynamik (både i tillblivelsen och i levnadsloppet hos ett verk, även efter dess författares död) i en edition. För en översikt av diskussionen i Sverige, se (Textkritik, 1991). Johan Svedjedal har också gjort sammanfattningar av den internationella debatten (se exempelvis Svedjedal, 1991), liksom "nestorn" G. Thomas Tanselle vid ett flertal tillfällen (senast i Tanselle, 1998). Teori och praktik kring den textkritiska editionen har hamnat på flera olika bord under tidernas lopp, och flera discipliner har varit inblandade (klassisk, äldre och modern filologi, litteraturvetenskap, litteratursociologi, analytisk bibliografi, biblioteks- och informationsvetenskap, mediehistoria (inkl. bokhistoria), estetik, semiotik (dvs den medieteoretiskt intresserade delen av semiotiken)). Så är detta också ett i hög grad tvärinstitutionellt område. Försök har gjorts internationellt - med varierande framgång - att samla sådan teori och praktik till en akademiskt inmutad domän, som vi i Sverige skulle kunna kalla editionsvetenskap. I Tyskland bedrivs studier inom s.k. Editionswissenschaft, i Beneluxländerna inom s.k. Edititewetenschap, i Frankrike har studierna inriktats mot critique génétique under ITEM 10, och i de anglosaxiska länderna talar man i allmänhet om editorial theory eller scholarly editing. Inom samtliga dessa rörelser diskuteras det f.n. livligt om hur editionsvetenskapen kan och bör utvecklas tillsammans med den nya informations- och kommunikationstekniken (se exv Shillingsburg, 1986 samt 1996 ; Guidelines..., 1997 ; Greetham, 1993 ; Faulhaber, 1991). Försök görs också inom Norden att samla editionsteoretiska resonemang, bl.a. inom ramen för Nordiskt Nätverk för Editionsfilologer (NNE) och dess regelbundna konferenser, senast om valet av grundtext och dessförinnan om elektroniska editioner. Något färdigt, överenskommet teoretiskt ramverk för editoriell teori för digitala editioner finns ännu inte att ställning till, teoribyggnader av det slaget utvecklas under längre tid än 5-10 år, och sker f.n. i intim samverkan med den pågående editoriella praktiken och mjukvaruutvecklingen. Editoriella strategierUtformningen av en edition är beroende av den litteratur- respektive dokumenttyp, som skall vara föremål för utgivningen och därmed av den editionsmetodik, som tillämpas på denna litteratur- respektive dokumenttyp. Exempelvis är den diplomat(ar)iska editionsprincipen inte alls lika intressant för klassiska verk som för medeltida och moderna. På samma sätt skiljer sig behov och villkor mellan medeltida verk och postGutenbergverk, liksom mellan verk, där originalmanuskript finns respektive saknas, liksom mellan auktorsbundna verk och anonyma verk. Med andra ord är det av väsentlig vikt att beakta det s.k. textläget för den ederade litteraturen. För en undersökning som på ett mer övergripande sätt vill närma sig editionens väsen i förhållande till det slutande 1900-talets informationstekniska verktyg, är det därför av vikt att beakta flera editoriella strategier. För projekt som syftar till att edera en författares samtliga verk, är det dessutom på det sättet, att flera olika editoriella principer och strategier kan behöva tillämpas inom ramen för ett enda projekt. Så tycks det exempelvis som editionsprojektet av Ibsens samlade verk kommer att tillgripa olika editoriella strategier för olika delar av Ibsens författarskap, beroende på bl.a. materialläget, olika typer av medarbetares inverkan i tillblivelseprocesserna m.m. Intentionaliteten behöver inte heller med nödvändighet vara "final". Jag skrev ovan att intentionaliteten i en edering vanligen inriktar sig mot den sista av författaren sanktionerade versionen, men detta är inte alls självklart. Den intention ederingen söker belysa kan lika väl vara "of any kind whatsoever - original, final, occasional, authorial, nonauthorial, composite, corporate, institutional etc. - depending on the purpose or aim of the editorial efforts involved." (du Rietz, 1998, s. 53) Principiellt kan två övergripande strategier för editionsutformning urskiljas: den ena sätter den ederade grundtexten i fokus och den andra sätter versions- och variantförekomsterna i fokus 11. För den första strategin har codexeditionen fungerat väl, för den andra mindre väl. Vilka hjälpmedel en edition skall innehålla är inte helt självklart, också detta är beroende av den editoriella strategin. Sålunda kan notapparaten saknas i exempelvis särskilda diplomatariska editioner eller i faksimileditioner, medan den i andra editioner helt kan dominera sidutrymmet. Vilka typer av indices och hur omfattande dessa är, varierar, liksom också kommentarer, annotationer av olika slag. Verkshistoriska översikter med eller utan stemman finns med i vissa editioner, medan de för andra editioner är mindre intressanta. Codexrepresentationens tillkortakommandeDen textkritiska editionen som representationsform medför emellertid somliga problem 12. De oftast påtalade bristerna är:
Flerversionella verk och modern informationsteknikNågra direkta paralleller slog mig tidigt i mina forskningsfunderingar (Dahlström, 1996) mellan å ena sidan den ovan beskrivna dissonantiska, mångdimensionella komplexiteten hos flerversionella verk (paradexemplifierat visserligen i antik litteratur och i det exegetiska Bibeltextarbetet, men också närvarande i de allra flesta typer av litteratur) och å den andra sidan de informations- och textbehandlingstekniska verktyg som utvecklats under de senaste decennierna, i synnerhet möjligheterna att distribuera och presentera dokument hypertextuellt. Vilka möjligheter skulle kunna finnas i att använda just textbehandlingen, hypertextualiteten och nätverken (WWW förefaller i dagsläget som en av de mer intressanta miljöerna - men det finns naturligtvis fler) för att representera textkritiska editioner av flerversionella verk på ett annat, nytt och - möjligen mer rättvisande - sätt än i den traditionella, tryckta codexeditionen? Låt oss exempelvis betrakta förhållandet med försvunnen originaltext. Vi sitter idag med en mycket stor mängd varianter av Vergilius' Aeneiden, flera hundra sinsemellan avvikande handskriftsversioner. Med textkritiska codexeditioner, har utgivarna hittills varit tvungna att välja en av alla dessa handskriftsversioner som modelltext för utgåvan, och i en s.k textkritisk notapparat anteckna de viktigaste avvikelserna som de andra versionerna uppvisar. En hyperedition - eller ett hyperarkiv (se Donaldson, 1997 ; Vanhoutte, 1998) av Aeneiden kan välja fler än en (Dartois, 1997), kanske alla versioner parallellt, eller låta användaren själv välja de(n) version(er) han eller hon föredrar. Hypereditionen länkar samtliga versioner till varandra, så att man kan jämföra ett textställe i en eller flera handskrifter. Länkning görs också till olika kommentarer från olika tider, och till andra typer av sekundär- och referensmaterial (citat, grammatisk analys, lexikon, konkordanser, kartor, den scannade handskriften ifråga etc). Inte minst viktig är här möjligheten att scanna in och tillgängliggöra handskrifterna för kopiering (vilka då slipper utsättas för fysisk påfrestning). Tolkningar av handskrifter kan vara synnerligen omstridda. Med inscannade handskrifter kan användaren komma ett steg närmare en egen bedömning av textläget (mer om dessa möjligheter för den klassiska litteraturen i Dahlström, 1996). Informationstekniken har utvecklat en rad verktyg som är intressanta för och börjar utnyttjas av textkritiken och editionsvetenskapen. Projekt sjösätts nu i snart sagt varje land, där metoden är att viga etablerad textkritisk kunskap med i sammanhanget oprövade tekniker och representationsformer, och där målet är att åstadkomma digitala editioner (eller arkiv), för det mesta med långt gången hypertextuell implementation. Jag går ogärna in för mycket i denna artikel på en redogörelse för den tekniska utvecklingen och verktygen, utan konstaterar bara några exempel på de viktigaste hjälpmedlen: konkordansverktyg (t.ex. TACT, se Haugen, 1999), kollationering av skiljaktiga textuella vittnesbörder (t.ex. programvaran COLLATE), mer eller mindre sofistikerad uppmärkning på metanivå (t.ex. olika DTD:er av SGML såsom TEI eller XML eller HTML), stemmatisk analys (t.ex. PAUP respektive SPLITSTREE, två program för stamträdsanalys, som intressant nog använder sig av datorbaserade metoder ursprungligen utvecklade för genetiken, se figur 2 resp. 3) samt bildfångst för dokumentreproduktioner och transkriptioner (eller scanning, med OCR-teknik) 13.
Nu ser resultaten av dessa olika editionsprojekt med digitala verktyg ut att bli tämligen olikartade. Bara de inom Norden sjösatta editionsprojekten (i Sverige: Almqvists samlade verk, i Norge: textkritisk nationalutgåva av Henrik Ibsens verk, edition av Wittgensteins efterlämnade papper, dokumentasjonsprojektet i Tromsö etc., i Danmark: editioner av Kierkegaards samlade verk respektive verk av Henrik Pontoppidan) uppvisar tämligen skilda inriktningar, målgrupper, syften och strategier, och därmed också olika tillämpade och / eller egenutvecklade verktyg. Att de digitala editioner / arkiv som hittills utveckla(t)s kan uppvisa sådan variationsgrad när det gäller omfattning, nivå, uppmärkning etc, beror till dels på vilka (sl)utprodukter editionsprojektet har som mål (cf ovan avsnittet om editoriella strategier): exempelvis läseditioner, populärutgåvor, genetiska editioner (cf van Hulle & Vanhoutte, 1998), forskningseditioner, statiska / dynamiska editioner, fixerade / kumulativa editioner, upplagor för bokhandel eller beställningstryck (print-on-demand) etc. Produktmålet är i sin tur beroende av den editoriella inriktningen: att återskapa ett förlorat original; att spegla ett visst stadium av skrivprocessen (normalt "letzter Ausgabe"); eller den version som nådde förläggaren; eller den som först mötte publiken; eller så rättvist som möjligt återspegla verkshistorien, verksprocessen; eller visa på olika aktörers inverkan och betydelse för verkets tillblivelse; eller återge ngn avant-texte etc. Min tanke är att studera ett begränsat antal av de pågående och slutförda editionsprojekten och deras resultat, i synnerhet med avseende på strukturens och organisationsteknikens konsekvenser för lagrings- och beskrivningsändamål (se vidare under Syfte). Av vikt blir även att förhålla sig till de för respektive projekt valda medieformerna: disketter, webb, CD-ROM / DVD, papper. Låt mig också parentetiskt kasta in synpunkten, att "ceci" inte nödvändigtvis behöver "tuera cela" (för att tala med Victor Hugo): Den digitala editionen kommer knappast att med obönhörlig logisk konsekvens helt konkurrera ut papperseditionen. Jag är mer böjd att för framtiden se pappersburna editioner som en utprodukt bland flera andra av en hyperedition. För läseditioner är det troligt att pappersformatet än en överskådlig framtid kommer att vara ett intressant medium 14. Vi kan också, med Sperberg-McQueen (1997), uttrycka skillnaden mellan å ena sidan föränderliga, dynamiska digitala editioner, försedda med en rad programverktyg, och å andra sidan stabila, fixerade codexeditioner, som att den förra kan (können), där den senare (blott) vet (wissen). Fler exempel på centrala problemDen tryckta papperscodexens villkor har naturligtvis påverkat vår uppfattning om vad som utgör en kritisk edition och vad en sådan har för möjligheter och begränsningar. Den kritiska editionens syfte är i grund och botten att representera flerversionella verk, att vara någon typ av strukturerat surrogat för ett textuellt nätverk fyllt av ”brus”. Vad i den traditionella kritiska editionen är ”contingent” till mediets villkor och vad är immanent i verkskomplexet? Går det att göra någon sådan analys, möjligen på basis av estetikens - bl.a. Nelson Goodmans (1969) och Gérard Genettes (1997) - teser om autografiska (en tavla, en skulptur, ett enskilt manuskript) respektive allografiska konstarter (musikaliska och litterära ”verk”)? Om så: erbjuder den moderna textbehandlings-, kommunikations- och informationstekniken andra möjligheter att representera flerversionella verk? Om så, vilka? Man kan här gräva ner sig i frågeställningar av typen: Vad utgör en text? Vad är ett (litterärt) verk (Genette, 1997 ; Goodman, 1969 ; Wollheim, 1992 ; Ingarden, 1973)? Vad innebär textualitet, elektronisk textualitet (Bolter, 1991 ; Lanham, 1993), hyper- (Landow, 1997 ; Pang, 1998) respektive cybertextualitet (Aarseth, 1997) (vidare diskussion i Dahlström, 1997 b)? Hur mycket kan versioner skilja sig åt från varandra för att man över huvud taget skall kunna tala om att de utgör manifestationer av samma verk? "Var användare sin egen utgivare"? Med ett "heltäckande" arkiv med samtliga versioner tillgängliga, behövs då en utgivare? Och kommer inte användaren att gå vilse i djungeln av textuella versioner och varianter, utan en utgivare att hålla i handen 15? Det finns en föreställning (se exempelvis Ross, 1996 eller Daniel O'Donell, 1998 16) om att konstruktionen av digitala arkiv, omfattande samtliga (inscannade) versioner och varianter av verket, alla utgåvor och upplagor, alla textvarianter, såväl substantieller som accidentalier etc, onödiggör utgivarens arbete - envar sin egen utgivare, s.a.s. En närbesläktad föreställning dyker emellanåt också upp i diskussionen kring hyperromaner, där läsaren själv kan pussla ihop textsjok till en egen narrativ struktur och därmed skapa sin egen roman med ett passande slut. Denna föreställning är i mångt och mycket en illusion, och jag ämnar ägna något kortare avsnitt i min avhandling åt en kommentar härtill. Visserligen kommer det att bli en mer central uppgift för utgivaren av ett digitalt hyperarkiv att organisera och strukturera textmängderna än tidigare för codexeditioner 17 - och denna organisation och struktur ser ut på ett radikalt annorlunda sätt än tidigare, med transklusionen 18 som bärande princip - men detta kommer knappast enbart att bli utgivarens uppgift. Idén om ett hyperarkiv som en uppsättning råa ingredienser, med vilka användaren kan koka sin egen verkssoppa, vilar på en uppfattning av exv inscannade och transkriberade manuskript som orörda, objektiva vittnesbörder. Detta är en illusion. Såväl inscannade manuskript eller trycksidor som transkriptioner representerar alltid mer eller mindre subjektiva tolkningar från en utgivares sida. Bestämda (t.ex. textkritiska eller filologiska 19) val måste göras på varje stadium av den digitala transformationen. Val kan fattas betr. färggrad, ljusnyanser, upplösningsgrad, grafemisk eller grafetisk nivå för transkriberingen, m.m (van Hulle, 1999 respektive Robinson, 1996). En diplomatarisk edition eller en faksimilutgåva representerar resultat av en lång serie av beslut och subjektiva urvalsprocesser, så förment objektiva många av oss nu ändå uppfattar dem. En transkribering innebär en överföring från ett semiotiskt system till ett annat (Robinson, 1996). Därtill är det svårt att se hur ett mycket omfattande digitalt hyperarkiv skulle bli hanter- och navigerbart för en användare utan erfaren expertishjälp i form av en utgivare 20. Den länge och på många håll fortfarande förhärskande myten om att hypertextuell presentation och distribution av textmaterial helt skall befria läsaren från en författares eller utgivares linjära tyranni (se översikt för denna del av hypertextteori och -debatt i Pang, 1998), har kraftfullt tillbakavisats av exempelvis Espen Aarseth (1997). Det finns heller inte mycket som hindrar att en eller flera utgivare, à la Ariadne, förser sitt digitala hyperarkiv med editoriella "trådar" för användaren att följa genom den labyrintiska textväven, samtidigt som "ingredienserna" erbjuds för den användare som själv önskar stuva om i materialet. Syfte. Vällagrad text.Här finns således en mängd delproblem och frågor att ta ställning till, och syftet för mina studier med avhandling är att undersöka och jämföra former för representation - i synnerhet textkritiska editioner - av flerversionella verk. Särskild tonvikt lägger jag därvid på den pågående etableringen av hypereditioner / hyperarkiv (digitala datafiler) som alternativ och / eller komplement till codexeditioner. Som arbetsnamn på en sådan avhandling tänker jag mig ”Vällagrad text”. Min tanke är att studera ett begränsat antal verk, vilka är föremål för pågående och slutförda editionsprojekt, samt dessas resultat, i synnerhet med avseende på dokumentarkitekturens och organisationsteknikens konsekvenser för lagrings- och beskrivningsändamål. Hur har de editoriella strategierna implementerats i codexeditioner och därefter i den digitala representationsformen, och vilka konsekvenser, om några, får övergången i representationsform 21? För detta ändamål kommer jag att välja tre editionsprojekt representerande skilda litteraturer, och därmed också skilda editoriella strategier, och analysera dessa editionsprojekt och deras (sl)utprodukter efter en (ännu icke fastställd) uppsättning strukturellt och organisatoriskt orienterade kriterier, samt studera på vilken text-, verks- och editionsuppfattning de vilar. Jag hoppas som en sideffekt också kunna bidra till grunderna till en teori om (hyper)editionen, och därmed bidraga till större förståelse kring de digitala dokument vi hanterar i dokumentsamlingar som arkiv och bibliotek, och möjligen lämna förslag till hur vi skall (för ex. lagringsändamål) hantera och ställa oss till de verksrepresentationer vi har att göra med i t.ex. s.k. hyper(text)arkiv eller -editioner. En väg att nå detta är att närma sig problematiken kring digitala hypereditioner utrustad med verktygslådor hämtade ur pågående teoretisk utveckling inom exempelvis textkritik, textsociologi, den av datavetenskap influerade, mediechauvinistiskt befriade medieteorin (t.ex. Aarseth, 1997) samt, inte minst analytisk bibliografi. KontextMin studie kan placeras in i flera olika discipliner. Jag nämnde ovan ambitionerna internationellt om att etablera en särskild editionsvetenskap. Naturligt kommer också min studie att i hög grad involvera teoribyggen inom såväl mediehistoria (med underavdelningen bokhistoria), medieteori (t.ex. Benjamin, 1991 resp. Nunberg, 1998) som textkritik. Min studie ser jag dock främst som ett led inom analytisk (eller kritisk) bibliografi. Analytisk bibliografi, liksom textkritik, kan kanske i högre grad än hittills tjäna som ett verktyg för biblioteks- och informationsvetenskapen. Med en alltmer etablerad biblioteks- och informationsvetenskap i Sverige, vars teori- och metodbyggnad fortfarande är tämligen elastisk, och med en synnerligen dynamisk och rapid utveckling inom informationsteknik och samlingar av digitala dokument, kan vi kanske vända oss till de mer dokumentvetenskapligt inriktade disciplinerna för näring: diskussion, terminologi och verktyg 22. Det vore också önskvärt för den analytiska bibliografin i sig att i större utsträckning än hittills ta klivet över mediegränsen till att också omfatta digitala dokument i sina analyser. I övrigt har också litteratursociologin redan tidigt intresserat sig för de dokument-vetenskapliga aspekterna av området, liksom den mer renodlade s.k. dokument(ations)-vetenskapen. (Data)lingvistiken intresserar sig för representation av språkhistoriskt och -vetenskapligt intressanta verk i digital hypertextform. Datavetenskapen forskar sedan något decennium i frågor kring ”versioning” och versionskontroll via nätverk. Det finns också, som jag tidigare antytt, beröringspunkter med semiotiken, i synnerhet dess mer medieteoretiskt inriktade del (relevanta namn är C.S. Peirce 23, Umberto Eco 24, Niels Ole Finneman 25, Richard Wollheim och Nelson Goodman). Något om tillvägagångssättEn väsentlig del av min avhandling kommer att omfatta närmare studium av pågående och avslutade textkritiska editioner (eller arkiv - se Vanhoutte, 1999 resp. Ore, 1999) i digital form. Allt fler sådana projekt startas för närvarande, och internationellt finns en hel del editioner att titta på. Jag planerar tills vidare att välja ett antikt verk, ett ur medeltiden eller renässansen (möjligen Chaucers Canterbury Tales, utgiven av Peter Robinson) samt ett modernt verk från 1800- eller 1900-talet (här finns gott om projekt, också några på nordisk botten). Editionerna distribueras huvudsakligen på något av två sätt: den vanligaste lösningen är "slutna" paket på CD-ROM / DVD, ofta med unika programvaror och SGML-DTD:er, eller - mindre vanligt för ambitiösare editionsprojekt - "öppnare" filpaket via webben med en HTML-lösning för presentationen (medan lagringsformatet kan vara ett annat). Exempel på den första typen är just Canterbury Tales, på den andra The William Blake Archive. Det hittills enda långt framskridna svenska projektet - Almqvists samlade verk - tillgriper den senare distributionsformen. Det råder en kvantitativ såväl som kvalitativ skillnad mellan dessa båda distributioners produkter: CD-produkterna är mer omfattande och mer sofistikerad i sin uppmärkning och tycks också komma i åtnjutande av en högre status än de webbaserade produkterna. Det finns flera orsaker härtill, av vilka de viktigaste är dels upphovsrätt (fastän en text av Homeros kan vara förment fri i upphovsrättslig mening, behöver inte en särskild textkritisk utgåva vara det), dels ekonomi (åtskilliga editionsprojekt sker i samband med ett förlag som samarbetspartner och ev. finansiär, som givetvis söker ekonomisk återvinning av sin insats), dels säkerhet och autenticitet (det råder alltjämt en oro inför okontrollerad kopiering och ev. manipulation av webbfiler), och dels och slutligen uppmärkningens och mjukvarumiljöns kvalitet (emedan webben som miljö och HTML som presentations- och ev. också lagringsformat för flera ändamål kan anses otillräckliga och osofistikerade 26). Analysen av de specifika editionsprojekten kommer att utgå från det specifika för just det aktuella textläget för respektive projekt, och behöver därför identifiera ett antal grundläggande kriteria för exempelvis antika verk ((Dahlström, 1996) kan tjäna som en trevande förstudie till detta): försvunnen (virtuell) originaltext; svåröverskådlig sekundärlitteratur; reminiscenser; föränderligt material-, real- och idealtextläge; esoteriskt material - publiken är ”gles” och utspridd; förborgad litteratur; korrupta vittnen (avs. såväl realtexterna som dokumenten); fragmentisering; skörhet i dokumentmaterialet; förment upphovsrättsfritt material; avslutad litteratur; särskilda lösningar betr. inre strukturer i verken (relevant startlitteratur är Roberts & Skeat, 1983 ; Rouse & Rouse, 1991 ; Rouse, 1992). Jag hoppas den typen av kriterier på ett intressant sätt kan parallelliseras mot de kvalitativa förändringar av dokumentproduktion, -distribution och -representation som den senare informationstekniska utvecklingen medfört (avseende exempelvis kraftfullhet; dynamik; föränderlighet; bevarandeaspekter; transportabilitet; konvertibilitet; linearitet / ickelinearitet / multilinearitet; interaktivitet; förändrad distributionskedja med ansvarsförskjutningar; förändringar i förhållandet original / kopia; sökningsmöjligheter; kodning; plattformsoberoende och bildfångst (försök till en mer utförlig genomgång av sådana kvalitativa förändringar finns i Dahlström, 1997 b). Kriterierna kompletteras med ett beaktande av exempelvis former och villkor för tradering (Orlandi, 1996), transmission (James O'Donnell, 1998 ; Kiernan, 1994), tillblivelseprocesser, framställning och distribution (Chartier, 1995), editoriella strategier och valda representationsformer för den här typen av litterära verk samt tekniska lösningar: formatval, uppmärkning, distribution, programvarumiljö, transporter, medieformer, access / kostnad, paratextuella element, navigering, mapping etc. Som komplement till sådana undersökningar av särskilda editionsprojekt, avser jag också att i en eller ett par begreppsanalyser närmare diskutera några mer centrala termer och begrepp och deras användningar och definitioner inom olika discipliner. Det gäller den ovan berörda diskussionen av textbegrepp och textteori inkl. distinktionen mellan text och verk, men också mellan version (se t.ex. Reiman, 1987 respektive Machan, 1994) och variant (t.ex. Utheman, 1996), liksom mellan edition och arkiv. Ett större bakgrundsavsnitt hoppas jag slutligen kan beröra komplex ur ett makroperspektiv, för att dra slutsatser ur undersökningarna och begreppsanalyserna. Avsnittet bör tangera områden som: textteori, textkritik och textualitet; representationsformer i olika medier; editionsvetenskap och editionsteori; editionsvetenskap, analytisk bibliografi och kontexten inom biblioteks- och informationsvetenskapen CodaDet är min förhoppning, att en studie av det här slaget skall kunna visa sig intressant och fruktbar för biblioteksforskning, dokumentvetenskap och för, i slutändan, användarna av digitala editioner. Kanske kan studien lämna några bidrag till ett möjligt svar på frågorna: Vilka nya typer av dokument väntar på andra sidan årtusendeskiftet och hur skall de hanteras? Vilka konsekvenser kan detta få för biblioteken när det gäller lagring, medietyper, dokumenttyper, standarder och access? Noter1. En följd av denna syn är att söka representera denna "sociala text" med all sin komplexitet i editionen - relationerna och parallelliseringen blir då framträdande och viktiga. Gentemot det textsociologiska idealet ställs i många sammanhang den mer traditionella editionsuppfattningen, som då kallas intentionalistisk, där editionens huvudsyfte snarare är att presentera en någorlunda homogen bild av (d)en version man kan antaga ligger närmast den intention den huvudsakliga upphovsman kunde tänkas ha vid en viss tidpunkt i arbetet med verket. Grovt sett kan man karakterisera intentionalismen som en strävan att i editionen representera hur verket skapades, medan textsociologin i högre grad intresserar sig för hur verket också återskapa(de)s av förläggare, läsare m fl aktörer. McGann är också en av dem som kraftigast förespråkar att i editionen i högre grad än hittills inkludera representation av textversionernas materialitet ss typografi, paratexter, anteckningar, layout, papper, tryck - vad han kallar "bibliographical codes" (och avser därmed att editioner hittills mer riktat in sig på vad han kallar de lingvistiska koderna. Med semiotiken kan man säga att det fysiska mediet är en "signifiant" (se också Strand, 1992). För kommentarer och kritik, se Eggert (1994) resp. Tanselle (1998). 2. För distinktionen mellan original och arketyp, se exempelvis Haugen (1999). 3. Dvs - för att tala med Bourdieu - verk som av smakdomare förklarats värdiga att upptas i den litterära kanon. 4. En nyligen publicerad, introducerande översikt till utvecklingen, med ambitionen att täcka in hela historien från lertavlor till datafiler, ger Kilgour (1998). 5. Ett tankeväckande bidrag till en lära om textstrukturering ger Simone (1996). 6. Man skulle med fördel kunna ägna studier åt den textkritiska editionen såsom den litterära kanoniseringens heliga verktyg. Ett insignum på att ett verk adlats och upptagits i litteraturens finrum, är just att det blivit föremål för en textkritisk utgåva. Litteraturvetaren Lars Burman betecknar träffande textkritiska editioner som "litteraturens domkyrkor" (Burman, 1998). Internationellt saknas inte intressanta ansatser till en fördjupad form av dokumentsociologi (se Seely Brown & Duguid, 1996 eller Gumbrecht & Pfeiffer, 1994) 7. Inte minst p.g.a. pappersmediets och codexbokens natur och begränsningar. 8. Jag begagnar mig tills vidare av termen användare (och följer därmed Aarseth, 1997) i stället för läsare, forskare el dyl. En komplex textkritisk edition, i synnerhet i digital form, används snarare än läses i traditionell mening. Man kan sålunda använda editionen (eller: arkivet) för att få fram olika former av utprodukter av editionskomplexet, såsom en "platt" versionstext med eller utan apparat och / eller kommentarer, i digital form eller utskriven på papper, vilka däremot alltså läses i en mer traditionell mening. 9. Med rötter i såväl den klassiska filologin som i bibelexegetiken: cf den "nytestamentliga" debatten samt efterdyningarna av fynden av Dödahavsrullarna och tidiga versioner av de apokryfiska texterna. 10. Institut des Textes et Manuscrits Modernes. 11. En av den textkritiska editionens mest utmärkande egenskaper är m.a.o. att agera i spänningen mellan det ederade verkets unicitet och multiplicitet. 12. Jerome McGann (1991) ser bristerna som i grund och botten ett resultat av att man med editionen försöker "deploy a book form to study another book form", dvs både objektet och verktyget för studierna befinner sig på samma (dokument)nivå. 13. Samtliga dessa akronymer förklaras närmare i mina tidigare texter, se litt.listan. 14. Detta är egentligen hemmahörande i en bredare mediediskussion, där olika mediers för- och nackdelar för olika typer av "konsumtion" kan studeras (en sådan mediediskussion - med dessutom ett evolutionistiskt perspektiv - för Levinson (1997). 15. För risken att läsaren skall drunkna varnar också filologer, ett färskt exempel är (Haugen, 1999). 16. O'Donnells tes är karakteristisk: "If editors can be reduced to a set of programming instructions, then it ought to be possible, in an electronic edition, to automate the manipulations necessary to produce various kinds of critical texts." (Daniel O'Donnell, 1998) 17. "Dankzij de ontwikkeling van de informatica is (...) een elektronische editie in principe eindeloos uitbreidbaar (...). Dat voordeel brengt echter wel het gevaar met zich mee dat de lezer in de massa gegevens kan verdwalen. Op het gebied van de organisatie van het tekstmateriaal is de rol van de editeur daarom eerder toe- dan afgenomen." ("Genom den informationstekniska utvecklingen är den elektroniska utgåvan i princip oändligt utbyggbar. Denna fördel för dock med sig faran att läsaren kan gå vilse i (text)massan. När det gäller uppgiften att organisera textmaterialet, kommer därför utgivarens roll att öka snarare än minska." - min övers.) (van Hulle, 1998 b) 18. Med transklusion avses det faktum att samma informationsmängd kan representeras meningsfullt i en mängd olika kontexter, och att varje kontext därvid genom länkning kan referera till denna informationsmängd utan att de facto behöva duplicera den, cf Nelson, 1981. Fördelar med transklusion är att dels kunna eliminera felfaktorer (klipp-och-klistra), dels spara utrymme, dels bara behöva införa ändringar och uppdateringar på ett ställe. 19. Att hypertexteditioner inte utesluter filologisk expertis, utan snarare stärker behovet av filologens närvaro, påtalar bl.a. Espen Ore (1999). 20. Vi skall dock notera, att digitala navigeringshjälpmedel för hantering av stora dokumentsamlingar antagligen ännu är att betrakta som svårt primitiva. Här pågår intressant forskning och utveckling på många håll: på exempelvis Viktoriainstitutet i Göteborg utvecklar man f.n. ett sådant hjälpmedel, vilket kommit till nytta i projektet Digital Variants vid universitetet i Edinburgh (se Fiormonte, 1998 respektive Holmquist, 1998) 21. Ett intressant delområde här att studera är lösningar av kommenterings- och annotationstexter i editionen. Är den hierarkiserade, traditionella nottextstrukturen i codexeditioner fortfarande tjänlig att använda i digitala editioner? Kan de undersökta editionerna uppvisa alternativa lösningar på strukturering av olika typer och nivåer av kommenteringar och annotationer? Om så, hur ser det ut och hur fungerar det, särskilt i förhållande till codexeditionernas strukturlösningar? 22. "There is here a whole field of bibliographical investigation, one concerned with the significance of format and habits of reading, and bibliographers are only just beginning to cultivate it." (McLaverty, 1984, s. 105) 23. T.ex. hans type / token-schema. 24. Jag tänker då bl.a. på hans teser om "öppna verk" - opera aperta. 25. Finneman har de senaste åren givit skarpsinniga bidrag (1994, 1997) till semiotik och medieteori om hur exempelvis de digitala verktygen ger en möjlighet till att representera olika medieformer för information och vetande i en och samma symboliska uttrycksform. 26. Jag kommenterar märkscheman och kodspråk närmare i Dahlström, 1998. Referenser(Samliga webbadresser verifierade i mars 1999)
Aarseth, Espen (1997), Cybertext: Perspectives on Ergodic Literature. Baltimore : Johns Hopkins Univ. Press.
Åter till toppsidan på Mats Dahlströms webbplats. Denna del av webbplatsen skapades av Mats Dahlström den 17 juni 1999. |
