Om Andelivets agitator

Denna artikel har skrivits på uppdrag av Högskolan i Borås och erbjuds dags- och fackpress för fri publicering.

Sekulariseringens kritiker åter aktuella

På 1950-talet angreps kyrka och kristendom av män som Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius. Dessa ställde tro mot vetande, och klubbade självsäkert ned oliktänkande. Det var ”orimligt” att tro på en skrift från tvåtusen år före liberalismen, hette det.

Många uppfattade den fräna religionskritiken som ett nytt fenomen, men så var det – naturligtvis – inte. En motsvarande strid hade förts kring sekelskiftet, med början på 1880-talet då radikala akademiker och författare gick i bräschen för en avkristning på bred front.

Men den gången kom ett motdrag – den s.k. ungkyrkorörelsen. Denna förenade kristen tro med i tiden starka strömningar som livsfilosofi, ungdomsidealism och nationalromantik. Anloppen avvärjdes och vändes i en offensiv, kyrkans lära gavs ny dräkt och flera kristna initiativ uppstod. Reaktionen på kristendomskritiken bidrog i hög grad till att ge den tidens samhälle drama, färg och patos.

De gestalter som den gången värnade tron börjar nu tas upp igen. En av dem är den dåvarande biskopen i Karlstad J A Eklund, som var ungkyrkorörelsens kanske viktigaste inspiratör. Hans breda insats som kulturdebattör behandlas i en ny studie Andelivets agitator: J A Eklund, kristendomen och kulturen (Norma förlag). Det är en livfull bok med en aktuell tematik, som är skriven av idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen vid Lunds universitet och Högskolan i Borås.

J A Eklund hade som ung student mött angreppen på kyrkans lära. Han beslöt sig för att försvara, men också utveckla, det kristna Sverige och kom som präst och författare att värna det lutherska arv som format landet. Eklunds försvar var inte bara teologiskt utan också filosofiskt och kulturellt underbyggt.

Enligt Eklund bortsåg många radikaler från vårt behov av identitet och mening. Något som det kristna arvet alltså kan ge. Man borde, menade Eklund, fördjupa samhället och människobilden just via en kristet färgad historieskrivning, litteratur och konst.

Med sin resonerande, medlande syn blev Eklund både kulturens fiende (den sekulära) och dess vän (den kristet inställda). Väl insatt i dåtida social och vetenskaplig debatt, inte minst i vad en ny typ av historiker lärde om identitet, ansåg han att radikalernas tro på förnuftet förde vilse. Att krossa ärvda institutioner gjorde folk rådvilla. Eklund anade t. ex. de moderna diktaturerna innan dessa blev verklighet.

J A Eklund har ibland ansetts positiv till nazism och fascism. Men Johan Sundeen visar att den stridbare biskopen klart och underbyggt avvisade totalitarismen, låt vara inte lika spektakulärt som Torgny Segerstedt. För Eklund var nazism och kommunism frukter av tros- och historieförnekande, precis som 80-talsradikalismen varit det.

I dag strider ateister med liknande motiv som då. Samtidigt väcker religionen nytt intresse. Filosofen Jürgen Habermas frågar rentav om de mänskliga rättigheter som växt fram ur kristendomen kan bestå utan dennas stöd.

Bara detta ger oss skäl att granska en sekulariseringens kritiker som J A Eklund på nytt.

Carl Johan Ljungberg
Stats- och litteraturvetare