"Det andliga folkhemmets arkitekt":
Essä av Johan Sundeen om Manfred Björkquist

Det var en av ålder märkt, men i tanke och tal ännu sprudlande, nyckelgestalt ur det nu flydda seklets svensk-kristna idéhistoria som journalisten Jan Olof Olsson – ”Jolo” – sammanstrålade med, då han på 1960-talet intervjuade emertius-biskopen Manfred Björkquist. Jolo hade uppsökt Björkquist i den klosterlika miljön på Sigtunastiftelsen för att tala om det stycke dramatik som utspelade sig på den svenska scenen det ödesdigra året 1914, och vars akter gick under namn som försvarsrörelse, bondetåg och borggårdstal.
        Med den suveräna förmåga till närvaro i både samtidens intervjumiljö och vid historiens skådeplatser som var Jolo förunnad, levandegjorde han såväl den åldrade Björkquist som densamme i sin ungdoms gestalt. Han som femtiotalet år tidigare gått i täten för en skara hängivna kristna unga män – den så kallade ungkyrkligheten – besjälade av att strida för trons och kyrkans sak i kampen om Sveriges kollektiva identitet. En strid som i ett Sverige präglat av Sven Hedins Ett varningsord och spänningen mellan stormakterna till viss del kom att kretsa kring frågan om fosterlandet och dess försvar. Att stärka Sveriges värnkraft, säkerställa de oberoendets gränser inom vilka folkkyrkan verkade, var för Björkquist en fråga om offer. Också på tidens andra stora fråga, den som handlade om arbetarklassens inkludering i samhället, såg han i sådana termer. Av offer i de med varandra samhörande nationella och sociala frågorna skulle det växa fram en ny gemenskap, som överskred klass- och partigränser. Björkquist ville ”av Sverige göra ett folkhem”. Ett begrepp som han 1912, d.v.s. sexton år före den socialdemokratiske hövdingen Per Albin Hanssons klassiska tal, för första gången tagit i bruk.
        Vad amatörhistorikern Jolo i sin bok 1914 (1964) var vaken nog att notera, har många human- och samhällsvetare av facket försummat då de skrivit folkhemsbegreppets historia. Ur den krets som kan räknas som pionjärer för det svenska 1900-talets kanske slagkraftigaste metafor har Björkquists namn sålunda ofta glömts bort. I en nyligen utgiven och till stora delar mycket läsvärd drygt 500-sidig antologi – Manfred Björkquist: Visionär och kyrkoledare (red. Vivi-Ann Grönqvist, Artos förlag) – förvånar sig fil dr Torbjörn Aronson över detta faktum. Det tillhör emellertid snarare regel än undantag att kristna intellektuella, eller kyrkan som sådan, förbigås – eller i vart fall inte uppmärksammas i förhållande till sin betydelse – då det tidiga 1900-talets kultur- och samhällsdebatt får sin vetenskapliga gestaltning. Exempel på vad som har kallats religionsblindhet, d.v.s. oförmåga att se den betydelse som av kristen tro drivna aktörer hade i stora politiska händelser och samhälleliga processer, är många. Det gäller den tidigare nämnda försvarsfrågan, men också till exempel unionsupplösningen, arbetet för kvinnlig emancipation, sekelskiftestidens ungdomsrörelser och de många kultur- och samhällsdebatter som rasade i anslutning till första världskriget.
        I flera av dessa och otaliga andra frågor var Manfred Björkquist en ledande kristen opinionsbildare. Då det gäller förhållandet mellan å ena sidan kristen tro och teologi och å den andra tidsandan framstår få gestalter ur 1900-talets svensk-kristna idéhistoria som mer intressanta att studera än Manfred Björkquist. Han utformade hela tiden sitt budskap om tro och kyrka i nära samspel med aktuell filosofi, vetenskap, samhällsdebatt samt litteratur- och kulturliv. ”Tidsläget” var, framhåller historikern Björn Ryman, ett nyckelord hos Björkquist.

Särskild accent

Flera bidragsgivare i Manfred Björkquist: Visionär och kyrkoledare behandlar ungkyrkoledarens, sedermera Stockholmsbiskopens, begrepp om folkhemmet. Detta fick sin särskilda accent genom att inrymma en nära relation mellan samhälle och kyrka, en dimension som i stort sett saknades hos en annan folkhemsmyntare av rang – professorn och unghögermannen Rudolf Kjellén. Det är, parentetiskt sagt, en av historien ironier att det med socialdemokratin numera så förknippade folkhemmet har idémässiga rötter hos två av rörelsens ursprungliga huvudfiender: kyrkan och den nationella högern.
        Både Björkquists lidelse för värnkraften och hans ambitioner i den sociala frågan hade en nationalistisk föreställningsvärld som en av sina förutsättningar. Som Torbjörn Aronson antyder fanns det till följd av tidens partipolitiska konfliktlinjer dock en spänning inbyggd mellan de båda aspekterna. Försvarsengagemanget försvårade i realiteten uppnåendet av målet om en klassöverskridande social gemenskap.
        Precis som senare blev fallet för Per Albin Hanssons del var det i Sverige under senare delen av 1800-talet framväxande industrisamhällets sociala spänningar en viktig bakgrund till Björkquists begrepp om folkhemmet. Som professor Oloph Bexell påpekar i antologin finns det en av gemenskapsdrömmen motiverad betoning nedlagd i Manfred Björkquists kampparoll ”Sveriges folk – ett Guds folk”. Av två nationer, de besuttnas respektive de arbetande massornas land, ville han göra ett folk. Det var, för den starkt nationelle Björkquist, en skakande upplevelse att under försvarsdebatten höra arbetare förklara att de inte hade något fosterland. Redan i sin barndom hade han tagit starka intryck av en arbetarrörelse på marsch och frågat sig om inte också dessa allvarsamma och viljestarka människor borde ses som en del av Guds Sverige.

Genombrottsår

Ungkyrkorörelsens genombrottsår, då kyrkan med Oloph Bexells precisa formulering ”stod mitt i ideologiernas korseld”, kom att präglas av konfrontation med av materialism och religionsfientlighet präglade delar av arbetarrörelsen, men också av ambitiösa ansatser till försoning och dialog med de arbetande massorna. Denna dubbla strävan ter sig karakteristisk för Björkquists roll som kristen opinionsbildare, han var på en och samma gång en konfrontationens och en samförståndets man. Som eldsjäl på Sigtunastiftelsen kom Björkquist handfast att på olika sätt att arbeta med att genom mänskliga möten överbrygga socialt motiverade klyftor. Så ägde på 1920-talet konferenser rum i den ungkyrkliga borgen mellan arbetsgivare och arbetstagare i en anda som förebådade Saltsjöbadsavtalet.
        Folkkyrkan var för Björkquist bärare av jämlikhetstanken i den meningen att han såg ett grundläggande samhällsvärde i att direktören och arbetaren böjde knä vid samma altare. Detta jämlikhetsideal till trots skilde sig hans begrepp om folkhemmet grundligt från socialdemokratins. Medan den segrande versionen resulterade i ett materialistiskt samhälle, kännetecknades ungkyrkoledarens folkhemsbegrepp av visionen om ett av andligt liv genomsyrat samfund. Den viktigaste institutionen för social integration och klassöverskridande gemenskap var för honom inte den starka staten i dess olika förgreningar, utan kyrkan.
        I efterkrigstidens etatistiska politiska klimat kom Björkquist flerfaldigt att bli föremål för de politiska makthavarnas vrede till följd av idéer och verksamhet som låg i linje med hans alternativa begrepp om folkhemmet. Detta framförallt därför att Björkquists kyrka, var en i samhällslivet närvarande kyrka som vägrade låta sin verkningsradie begränsas till hemmets och templets sfärer. När han 1942 utnämndes till den förste biskopen i det nybildade stiftet i Stockholm, fick Björkquist tillfälle att i praktisk gärning omsätta sina principer i handling i vad sociologen Hans L Zetterberg kallat för den centrala zonen, d.v.s. det samhälleliga centrum där makten över tanken utövas av de viktigaste politiska beslutsfattarna, de stora redaktionerna och kulturlivets ledande gestalter. På den arenan ville Björkquist inte vara overksam, han fortsatte dessutom i andan från ungkyrkorörelsens år att praktisera idealet om den uppsökande kyrkan. Bland annat spred han budskapet om Evangeliet vid uppmärksammade besök på industrisamhällets verkstäder och fabriker.
        Som Oloph Bexell skriver i sin genomarbetade uppsats om Björkquists biskopstid kom socialdemokratins ledarskikt att uppfatta kyrkan ”som en konkurrent till arbetarrörelsen, till dess reformpolitik och till dess opinionsbildande uppgift i samhället”. Riksdagskvinnan Nancy Eriksson såg i Björkquists arbetsplatsbesök närmast något otillständigt och vänstersocialisten Karl Kilbom ville begränsa kyrkans handlingsutrymme. Statsminister Tage Erlander karakteriserade rent av Björkquist som brottsling, sedan denne engagerat sig mot baltutlämningen och bistått baltiska båtflyktingar att i Sverige söka sig en fristad undan sovjetväldets förtryck. En politik vars sista solkiga kapitel var utrikesminister Sten Anderssons famösa uttalande 1989 att Estland inte var ockuperat.

Kristen humanism

Engagemanget för de baltiska folken var ett utflöde av Björkquists kristna humanism; en livsåskådning som hade samhällsansvaret som ledord och i vars namn han kämpade både mot nationalsocialism och kommunism. Under krigsåren spelade Sigtunastiftelsen en nyckelroll i kontakterna med den norska motståndsrörelsen och man stod också i förbindelse med den krets av konservativa tyska aristokrater som i juli 1944 sökte genomföra ett tyrannmord för att befria sitt Tyskland från den nationalsocialistiska revolutionsregimen. Till det som gjorde Björkquist kontroversiell var att han uppfattade att också demokratin kunde utveckla statsabsolutistiska tendenser. De oblyga försök till monopolisering av det offentliga rummet som Björkquists aktiviteter i den centrala zonen utlöste från den politiska maktens sida, kan ses som ett sådant uttryck. Som Björn Ryman visar i sitt bidrag till Manfred Björkquist: Visionär och kyrkoledare, möttes den norske biskopen Eivind Berggrav efter kriget av liknande reaktioner från arbeiderpartiets sida på grund av ”de idéer han lade fram mot den starka staten och dess krav på monopol inom skola, vård och omsorg”.
        Den delade drömmen om Sverige som ett folkhem till trots var således Manfred Björkquist i ett antal avseenden en obekväm gestalt i den socialdemokratiska skördetidens Sverige. En nyckel till detta spänningsförhållande finner vi i Manfred Björkquists resonemang om kyrkans relation till staten i sitt herdabrev till Stockholms stift (1942). Han varnar där för en maktfullkomlig stat med begränsning av kyrkans frihet på programmet, men konstaterar samtidigt att också kyrkan bär på ”en viss totalitär tendens”. Kristendomens art, skriver Björkquist, ”är nämligen sådan att den icke låter stänga sig inne inom en viss begränsad livssfär”.
        För att uttrycka detsamma med andra ord: Religionen som privatsak var oförenlig med den samhällsarkitektur som var det andliga folkhemmets.

Johan Sundeen

Publicerad i Borås Tidning 2008-07-13.