Mer litteratur om J A Eklund

Av grundläggande betydelse är Elis Malmeströms J A Eklund: En biografi, som publicerades 1950 (fem år efter Eklunds bortgång). Malmeströms studie är en traditionell levnadsteckning som bygger på en bred och gedigen materialgenomgång såväl som på en mångårig personlig vänskap med Eklund och hans familj. Denna närhet mellan biografen och objektet präglar på gott och ont framställningen, som rymmer såväl initierad personkännedom som hagiografiska tendenser. Malmeström ägnar större utrymme åt, och en mer detaljerad undersökning av, Eklunds levnad fram till dennes upphöjelse till biskop 1907 än åt tiden därefter. Biografin innehåller flera ur idéhistoriskt synvinkel intressanta perspektiv på Eklunds intellektuella gärning, bland annat om Eklunds betydelse som teolog, kulturkritiker, humanist och predikant.

Från åren närmast efter J A Eklunds bortgång finns också två antologier. Flertalet av de trettiotal uppsatser som tillsammans utgör En bok om biskop J A Eklund (1946), är personligt präglade minnesteckningar och har sitt värde framför allt som biografiskt bakgrundsmaterial. För fädernas kyrka: Biskop J A Eklunds livsgärning (1947) kännetecknas av en populärvetenskaplig ansats och innefattar sex uppsatser om bland annat hans kyrkotanke, historiska författarskap samt predikningar. Redan under Eklunds livstid blev för övrigt hans stilbildande insats som predikant föremål för en studie av Edvard Leufvén: J A Eklund som predikant (1917).

Hans Börje Hammars Personlighet och samfund: J A Eklund och hans tillflöden (1971) är den första akademiska avhandlingen med Eklunds teologi som föremål. Mot en bakgrund av Erik Gustaf Geijers och Pontus Wikners tänkande samt en snabbteckning av Eklunds uppväxtmiljö i Ryda, analyserar Hammar dennes syn på människan och Gud, samt de samfund vilka den kristna personligheten enligt Eklund står i nära förbindelse med, i första hand kyrka och folk. Som redan studiens titel visar, ser Hammar i personlighets- och samfundstanken nyckeln till förståelse av Eklunds teologi. I synliggörandet av detta begreppspars betydelse har Hammars framställning sitt största värde. Han ger en riklig provkarta med exempel på personlighets- och samfundsbegreppets plats från Eklunds teologiska verk. Genom att Hammar så hårt fokuserar på Wikners och Geijers betydelse ges dock en begränsad bild av Eklunds intellektuella inspirationskällor och prägling. Från min utgångspunkt saknar jag också en teologihistorisk bakgrund till samfundsbegreppets plats hos Eklund, och en relatering av personlighets- och samfundstematiken till den påverkan som Eklund stod under från kontinentaleuropeiskt human- och samhällsvetenskapligt håll. Till exempel förekommer inte en för Eklund så viktig gestalt som Wilhelm Dilthey hos Hammar. Med undantag för ett viktigt avsnitt om Eklund som kritiker av naturalismen, sätter Hammar endast sparsamt in dennes åskådning i kulturella och intellektuella samtidssammanhang.

Karl Josef Sundbergs avhandling Fädernas kyrka: En studie i folkkyrkotanken hos J A Eklund mot bakgrund av sekelskiftets kulturdebatt (1982) behandlar integrationen mellan kristen tradition och nationella synsätt i Eklunds åskådning. Sundberg vill visa hur Eklunds nationalkyrkliga ideal formas och formuleras i möte och konfrontation med idéströmningar i 1890-talets och sekelskiftestidens Sverige. Som bakgrund till den egentliga forskningsuppgiften tecknas Eklunds utveckling som teolog. Den ambition som kännetecknar Sundbergs studie, att relatera Eklunds kyrkosyn och teologi till sekelskiftestidens intellektuella liv och kulturdebatt ligger delvis i linje med hur jag själv försöker förstå Eklunds skriftställarskap. Sundbergs bok ger värdefulla inblickar i till exempel om förhållandet mellan teologi och historia, respektive teologi och psykologi hos Eklund. Emellertid ifrågasätter jag, som kommer att framgå, flera av de bärande tolkningarna hos Sundberg. Det gäller tendensen att se Eklund som starkt påverkad av samtida naturvetenskap, och uppfattningen att det litterära 90-talet, i synnerhet Heidenstams dikt och prosa, ligger på botten av Eklunds nationella kyrkosyn. Jag delar inte uppfattningen att Eklunds och Heidenstams respektive sätt att hantera unionsupplösningen uppvisar överensstämmelser. Inte heller är jag enig med Sundberg när det gäller arten av Eklunds förhållningssätt till Dilthey och tidpunkten för dettas etablerande.

Malmeströms, Hammars och Sundbergs böcker har det gemensamt, att den teologihistoriska ramen för Eklunds tänkande ägnas relativt ringa uppmärksamhet. Jag lyfter i min framställning fram ett antal riktningar av betydelse för Eklund, som det finns ganska litet skrivet om. Hit hör den så kallade stora fakultetens samfundsteologi, J T Beck och bibelteologin, Erlangerteologin samt Ernst Troeltsch.

Utöver nämnda arbeten, finns det ett antal akademiska studier där Eklund ägnas icke oväsentlig uppmärksamhet. Till dessa räknas Alf Tergels Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen 1901–1911 (1969) samt samme författares uppföljning Från konfrontation till institution: Ungkyrkorörelsen 1912–1917 (1974). Tergels detaljrika och på ett respektingivande stort arkivarbete baserade böcker ger talrika möjligheter till att anlägga komparativa perspektiv på Eklunds åskådning, och till rekonstruktion av händelser och meningsutbyten som Eklund deltagit i eller förhållit sig till. Hos Tergel möter läsaren en Eklundgestalt som Malmeström och Sundberg velat tona ned – den politiske Eklund. Min syn på Eklunds ställningstaganden under det första världskriget och relation till unghögern är dock en annan än Tergels (se kapitel 5).

I Kjell Blückerts avhandling The Church as Nation (2000) ägnas Eklund uppmärksamhet i egenskap av kristen historiker och som författare till psalmen Fädernas kyrka. I likhet med hos Sundberg är det förhållandet mellan kristendom och nationalism som uppmärksammas, dock finns hos Blückert en nationalismteoretisk ansats som saknas hos Sundberg. Blückerts arbete är betydelsefullt inte minst på grund av den pionjärinsats som författaren gjort som arkivforskare, då han tagit sig an de otryckta delarna av, och utkasten till, Andelifvet i Sveriges kyrka. Blückert ger också viktiga ingångar till Karlstadbiskopens historiebruk och skapar en intressant tolkningsram genom att relatera de studerade delarna av Eklunds skriftställarskap till modern nationalismforskning.

Dessutom finns det en rad mindre och populärt inriktade skrifter om J A Eklund – Hans Börje Hammars J A Eklund (1975), densammes Som grenen vissnar: Den problematiska folkkyrkotanken utifrån J A Eklund (2002) samt Karl Josef Sundbergs Skriftens utläggning: En studie i J A Eklunds teologiska program – samt ett relativt stort antal uppsatser och artiklar.

Intresset för Eklund i dagsläget utanför kyrkohistorikernas krets speglas inte bara av föreliggande avhandlingsarbete, utan också i ett annat aktuellt vetenskapligt verk. Som en del av forskningsprojektet ”Kristen manlighet – en modernitetens paradox?” ägnar historikern David Tjeder Eklund en studie med arbetsnamnet Manlig man i en omanlig tid: J A Eklunds kamp med moderniteten. Boken väntas bli färdig under 2008 och kommer att innefatta avsnitt om Eklunds syn på manlighet och kvinnlighet, hans nationellt orienterade kristendomssyn och historiebruk samt hans uppfattning av andra konfessioner. Ett prov på Tjeders forskning finns i uppsatsen ”Det manliggörande tvivlet” som rör Eklunds framställning av sin kamp för tron under ungdomsåren, och som ingår i en antologi som väntas komma ut under 2008: Kristen manlighet – en modernitetens paradox.