|
-
Sedan hösten 1998 omfattar undervisningen 20 % av min arbetstid (resterande 80 % går till forskarstudier). Huvudsakliga ämnen / uppgifter är eller har varit:
- Elektronisk publicering
- Digitalisering av kulturarvsmaterial
- Uppsatshandledning (Magister-/masternivå)
- Medieteori
- Digitala dokument / Kvalitativa aspekter och källkritik
- Informationsåtervinning / Information Retrieval
- Textualitet, digital textualitet och hypertextualitet
- HTML - teori och praktik
- Bokhistoria efter 1950
- E-boken och idéer som 'bok', 'dokument' och 'text'
- Litteraturmarknad och elektronisk publicering
Doktorand vid forskningsavdelningen, Institutionen för Biblioteks- och
Informationsvetenskap, Göteborgs Universitet / Högskolan i BoråsFöreståndare för ITH
Tillsammans med Jan Buse (BHS) förestod jag under fr.a. åren 1996-2000 ITH (Centrum för
studier av IT ur ett humanvetenskapligt perspektiv), en centrumbildning inom
Högskolan i Borås. Vi anordnade regelbundna seminarier, med
såväl interna föredrag om projekt, idéer, arbeten,
forskning som "externa", inbjudna gästföreläsare. ITH:s verksamhet är numera helt koncentrerad till att utge den vetenskapliga e-tidskriften Human IT.
Jag yvs över mina rötter i södra Norrland -
Hälsingland (Bjuråker, Hassela, Hudiksvall, Harmånger)
och Medelpad (Stöde, Sundsvall). Född i Hudiksvall 1964. F.n.
bosatt i Jönköping ("Berusalem", som HP Burman säger), men är på väg till Ulricehamn där vi är på väg att köpa ett hus.
 |
Saligt gift med Britt!
|
Stolt pappa till
Tova
samt till ...
|  |
Siri och
Hugo
|  |
 |
God vän (f.d. (tyvärr) husse)
till airedaleterriern
sir Karl Popper!
|
Hugo har beslutsångest
|  |
 |
Siri i målartagen
|
Läst...
- Digital litteratur. Märkning av material i humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och utbildning (5 p.) (Doktorandkurs, Uppsala universitet) - för Monica Langerth Zetterman och prof. Donald Broady, HT 2004
- Teoriutveckling / Theory development (10 p.) (Doktorandkurs, Högskolan i Borås / Gbg univ.) - för prof. Diane Sonnenwald och Lars Höglund, 2002-2003
- Kvalitativ forskning: teori och metod (10 p.) (Doktorandkurs, Högskolan i Borås / Gbg univ.) - för prof. Maj Klasson & Louise Limberg, 2002
- BDI-teori (10 p.) (Doktorandkurs, Högskolan i Borås / Gbg univ.) - för prof. Birger Hjørland & Lars Höglund, 2001
- Medietyper och digital text (5 p.) (Doktorandkurs, Högskolan i Borås / Gbg univ.) - läskurs examinerad av prof. Lars Höglund, 2000
- Digital textproduktion och modern editionsteori (5 p.) (Doktorandkurs, Högskolan i Borås / Gbg univ.) - läskurs examinerad av prof. Lars Höglund, 2000
- Semiotik och medieforskning (5 p.) (Doktorandkurs, Oslo Univ. /
NORFA) för bl.a. Kjell Lars Berge, Klaus Bruhn Jensen och Günther
Kress, 1998
- Vår tids filosofi (10 p.) (Doktorandkurs, Högskolan i
Borås / Gbg univ.) för Michael Azar, 1997-1998
- Litteratursociologi (5 p.) (Doktorandkurs, Gbg Univ.) för prof.
Erland Munch-Pedersen, 1996
- Fil. mag. i biblioteks- och
informationsvetenskap, Högskolan i Borås, 80 p. (160 p.), 1993-1995
- Fil. kand. i Latin A-D (80 p., Uppsala Universitet (1983-1987)), Grekiska I-II (20 p., Uppsala Universitet (1985)) samt Jämförande Indoeuropeisk Språkforskning med sanskrit (20 p., Uppsala Universitet (1986)).
- Ströstudier, Uppsala Universitet: Paleografi (1988), Antikens kultur och samhällsliv (1986), Gotiska (1991), Polska (1992), Allmän språkvetenskap (1992)
Arbetat med...
- Amanuens vid Uppsala universitet, Inst. för klassiska språk
(1987-1988)
- Galleriintendent (1989-1992)
- Lektör för Ellerströms förlag (1994-1995)
- Kursassistent, SIDA (1988)
- Klubbmästare, Kalmar nation (1993)
- Bibliotekarie, Norrlands nation (1988)
- Bokhandelsmedhjälpare, Akademibokhandeln (1980-1987)
- Bartender (1989, 1992-1993)
- Nisse (1989, 1992)
- ITH (Centrum för
studier av IT ur ett humanvetenskapligt perspektiv)
- sVs - Svenska Vitterhetssamfundet
- CREW
(Compact for Responsive Electronic Documents )
- ASS - Apokryfiska Sällskapet i Skandinavien
- ESTS - The European Society for Textual Scholarship
- NNE - Nordiskt Nätverk för editionsfilologer (Nordic Network for Textual Critics)
- ACH (Association for Computers and the
Humanities)
- ASIST EC (American Society
for Information Science and Technology, European Chapter), Sveriges "sponsored
student" under 1999
- Apulejus - romanen Gyllene Åsnan (i Lennart Håkanssons översättning). Metalitterära tekniker under 100-talet. Läckert, sa Bill. Cool, sa Bull. Och vem sade att romanen var en konstform som uppfanns under det andra årtusendet e.Kr.?
- Paul Auster - NY-trilogin, förstås, men kanske ändå mest för Månpalatset, Orakelnatten och berättandets kraft.
- Émile Benveniste, lingvisten som skrev etymologi och filosofisk språkteori som om det vore deckare. En strukturalist som verkligen ger struktur åt ens vardagliga funderingar på språk och historia.
- Jorge Luis Borges - minns också hans labyrintiska essäer (är inte essäistik en bortglömd konstform i Sverige?)
- den alldeles för bortglömde Richard Brautigan - för den utflippade Hawklinemonstret (med undertiteln A Gothic Western, och vad sägs om följande innehållsbeskrivning från bokens baksidesinformation: Tiden är 1902 och platsen Oregon, USA. Magic Child, en 15-årig indianflicka, vandrar in i fel horhus i sitt sökande efter två män som skall kunna döda det monster som har sin boning i isgrottorna under källaren i Miss Hawklines kalla gula hus.), men kanske mest för ömsintheten i The Abortion (om det spegelvända biblioteket...)
- Italo Calvino - vinternatten, förstås, men också baronen, visconten och de andra, samt hans essäer
- Raymond Carvers noveller. Har du sett Short Cuts? Jodå, den är bra, men går inte alls upp mot the real McCoy.
- Julio Cortázar - i samband med diskussioner om hypertext och hyperromaner, nämns hans Rayuela (Hoppa Hage) ständigt. Visst, skoj. Men det finns så mycket annat. Hans gastkramande noveller - verkligt omtumlande. Hans aviga skrivande, som i Famer och Kronoper - läs t.ex. hans bruksanvisning i att gå uppför en trappa!
- Sture Dahlström - förstås! Nu är - med rätta - hans eroto-maniska böcker från Gökmannen och framåt de mest omtalade, men jag vill också pusha för hans tidigare diktning, inte minst en verkligt undanklämd andra-roman som Kaktusstigen. En vemodig pärla, långt från 80-talets frustande dahlströmska ånglok, och lika läsvärd.
- Mäster Eckehart: Predikningar. Långsamhetens lov.
- TS Eliot: The Waste Land. Kvartetterna. Modernt i dess bästa mening.
- Svante Foerster - för hans avspända och samtidigt experimentellt lekfulla språk. Klasskämpen och Förälska mig! är ju de stora prosaverken med nära tids- och Stockholmsskildringar, men också hans jazziga lyrik och i kanske ännu högre grad hans kåserier. Ingen skriver dessutom ett matrecept som Foerster.
- Graham Greene. De författare som varit ständiga följeslagare under hela mitt vuxenläsliv kan räknas på ena handens fingrar. Greene hör till dessa följeslagare. Med jämna mellanrum grips jag av längtan till Greeneland och läser intensivt några romaner, och vid det här laget har jag gått ett par varv runt hans författarskap. Egentligen är jag svag för så gott som samtliga perioder i hans skrivande, från de tidiga noir-deckarna till de sena postkoloniala grubblerierna, men kammarspelet Slutet på Historien samt den sorgsna komedin Vår man i Havanna är nog de jag återvänt till flest gånger.
- Marlen Haushofer - en av få kvinnor på min lista. Hennes udda litterära karriär resulterade till slut i bl.a. den blixtrande nerviga metaforromanen Väggen. Gripande.
- Ernest Hemingway - "gosse, vad han kunde skriva". Återigen vill jag pusha för en kanske något bortglömd sida, i Hemingways fall hans tidiga noveller. Men without women är en fantastisk titel och alldeles utomordentlig läsning.
- Hergé (Georges Rémi): Tintins äventyr. Jag hade velat ha med Jules Verne på listan. Liksom Carl Barks. Så det får bli en blandning: Tintins äventyr. Ett av mitt läsarlivs större besvikelser var att Hergés änka inte tillät lärjungarna att fortsätta hans arbete, trots att de i så hög grad varit inblandade i de senare verken, t.ex. Sydney-äventyret (1969). Jag brukade drömma om att arkivforskare skulle upptäcka och ge ut glömda Tintinmanuskript, men så blir det ju inte. Då är det en tröst för en som tillhör min "Vernelösa" generation att upptäcka Jules Verne och hur nära Hergé låg denna sin inspirationskälla. Vernes två månböcker går t.ex. direkt igen i Hergés dito, i titlar, i struktur, i delar av handlingen. Dessutom är Hergés persongalleri en ständigt närvarande referens fär min generation. Haddock (hette han inte just Kapten Kolja i någon version - haddoc betyder väl kolja?) och de andra standardfigurerna, förstås. Men också bipersoner: Rastapopoulos. Spalding. Serafim Svensson. Szut (hette han verkligen så i ett svärande original?). Filemon Syklon. Och vem har inte haft en professor som Ferdinand Flintén, som ju firar sina vetenskapliga framsteg med sega gubbar?
Slutligen: är inte Tintins äventyr utförda med läcker symbolistisk flirt? Alla återkommande cirklar i dubbeläventyret kristallkronorna / solens tempel får mig t.ex. att tänka på en fransk frände, Christian-Jacques, och dennes makalösa film Mordet på Jultomten... - Hermann Hesse - en av de där författararna vars verk alla svårmodiga gymnasistynglingar till varje pris skall släpa runt på. Jag var inget undantag. Men just Hesses verk - i första hand Glaspärlespelet och Stäppvargen - tycker jag håller också för someone pushing forty.
- Joris-Karl Huysmans - en verklig outsider. Ibland brukar jag se honom respektive Erik Satie som två förebilder till Professor Kalkyl. Huysmans är kanske mest känd för Mot Strömmen om superesteten Des Esseintes, och det är verkligen en höjdarroman, prisad redan 1892 av Hjalmar Söderberg i då nystartade Ord och Bild. Här finns t.ex. i doftorgeln en förebild till Boris Vians Dagarnas skum. Men kanske är Huysmans' "satanistroman" Là-bas ännu intressantare, ett verkligt gotiskt groteskeri, på väg mot den franska symbolismen, och samtidigt ett intressant massmördarporträtt av Blåskägg, som bl.a. Michel Tournier långt senare tog upp i Gilles et Jeanne...
- Claes Hylinger. Varför blir man så vemodigt lycklig av Hylingers böcker? Nästan allt han skriver blir till guld. Ett långt farväl är ju en personlig höjdare, men också hans skenbara nonsensdiktning i småböckerna. Reseskildringarna. Mysterieromanerna.
- Tove Janssons Muminböcker gillade jag aldrig som barn, kanske var de för otäcka med alla sina starka färger och symboler. Men som vuxen! Kometen kommer. Farlig midsommar. Trollvinter. Sent i november. Alldeles strålande bilder av mänsklig ensamhet respektive gemenskap. Och roligt. Riktigt roligt.
- James Joyce: Odysseus. Under min tid som pretto i tjugoårsåldern envisades jag med att läsa verket varje sommar under några år (och var också med i The James Joyce Society of Sweden and Finland - någon mer?). Att man orkade. Men det sitter kvar. Det biter sig kvar. Och det är ruskigt bra. Och framför allt - det är roligt. Jag tycker humorn i Odysseus ofta glöms bort, mest koncentrerar man sig på hur "svårt" verket är. Spänn av och ta det lugnt och läs texten som glad musik.
- Walt Kelly: I go Pogo! We have seen the enemy, and it's us!
- Tom Kristensen: Förintelse. Den ultimata spritromanen. Utspelas i ett mardrömscrescendo under 20-talet. Och vilka figurer: Jastrau och den evinnerlige Kjaer... I romanen konstateras nöjt: "Hela mitt liv har jag siktat på att bli en stor och stillsam alkoholist. Och det har jag uppnått". Där Siwertz prövar genren i Jonas och Draken visar Kristensen mästerskap och ger spritskildringen den stora dramatik och tragik man ofta saknar hos Bukowski och pojkarna.
- Hubert Lampo: Joachim Stillers återkomst. Representant för den flamländska magiska realismen. Gastkramande spänning. Besynnerlig surrealism. 50-talsdoftande Antwerpenskildring. Och allt detta så himmelens lättläst och välskrivet...
- Philip Larkin - ja, så ramlar också jag ner i Larkins famn. Man gör ju det förr eller senare, tycks det. Nu kan man tycka att Larkins poesi är det berömdaste han är för. Och den är ju verkligt gripande, och Larkin blev klarare och mer central med åren. Men jag vill också slå ett slag för hans två tidiga, korta romaner, A Girl in Winter (finns på svenska: Sommar blir vinter) och Jill. Bittert vemod och psykologisk skärpa. Lastbart ljuvligt.
Marginalia: Larkin var bibliotekarie i det borgerliga livet. Och en engagerad sådan.
- Legenda Aurea. En anonym samling med de allra mest egendomliga medeltida historier och legender (ofta tyvärr korrupt traderade) där dåtidens människor träder fram på ett levande sätt. En guldgruva för historieberättare. Den finns faktiskt utgiven i svensk pocket. Kolla på antis.
- David Lodge - för de dråpliga och satiriska men samtidigt ömsinta skildringar av vilsna akademiker ... Lodge arbetade länge som litteraturprofessor vid universitetet i brittiska Rummidge, a.k.a. Birmingham, så han kan verkligen ge en first hand-skildring av akademins dårhus. Han hoppade sedan av för att efter några framgångsrika romaner satsa på författandet på heltid. Ljuvligast är kanske just hans Rummidge-trilogi om professorerna Philip Swallow och Morris Zapp (är det en tillfällighet att förnamnen blir Philip Morris?) med Changing Places, (fr.a.) Small world (som f.ö. blev BBC/TV-serie - har den gått i Sverige, anyone?) och Nice work.
Det finns också många tokroliga beröringspunkter med Malcolm Bradbury, som också han skriver träffsäkert och roligt om den skrumpna akademin (läs t.ex. hans magnifika biografi över den världsberömde postmoderne filosofen Henri Mensonge - efterordet är förresten skrivet av David Lodge...) och också korsrefererar till en viss författare Brodge.
The history of poststructuralism is one from Saussure to not so sure.
- Thomas Mann - bland den stora produktionen lyftar jag gärna fram ett novellexempel - Döden i Venedig - och ett romanexempel - Bergtagen. Den senare i Karin Boyes hänförande översättning är musik. Läs t.ex. trollvinterskildringen... Men tag det lugnt: Bergtagen fyller någonstans runt tusen sidor, beroende på utgåva, och text av Mann rusar man inte direkt igenom. Så tag det lente och promenera igenom verket med samma tempo som Castorp lever på sanatoriet.
- A.A. Milnes Puh-böcker. Bara en detalj av alla som skulle förtjäna att omnämnas: den ljuvliga svenska översättningen, t.ex. Ugglans födelsedagshälsning till Christopher Robin: Hätila RagulpR på fåtskliaben. Det slår det mesta, och är man ngt språkintresserad får man en extra bonus. Finns i smaskig latinsk översättning också: Winnie-ille-Puh.
- Patrick Modiano - för hela hans författarskap. Det finns författare om vilka man säger att de ständigt skriver samma bok i olika skepnader. Det stämmer på Modiano. Därför spelar det ganska liten roll vilken av hans romaner man rekommenderar. Men OK: pröva gärna De dunkla butikernas gata. En privatdetektiv som drabbats av minnesförlust får i uppdrag att leta rätt på en försvunnen person. Under arbetes gång börjar han fundera... är det sig själv han letar efter? Hans kanske mest kända roman är Villa Triste, och den är ju ... alldeles underbar den också. Bröllopsresa är inte dum. Läs en och bli fast. Ge Patrick Modiano nobelpriset nu!
- Henry Parland. För den trasiga romanen Sönder, förstås, men också för dikterna i Hamlet sade det vackrare... Hjärnan som "jazzar trött"... En sådan där 20-talare som dör ung. Mycket romantiskt och eländigt.
- Fernando Pessoa: Orons bok. En postmodernismens perfekta gestalt, med de tusen personligheterna, de fragmentariska skrifterna. Och bra är det. Suveränt bra skrivet. Tänk om Orons bok kunde ges ut på svenska i sin fragmentariska helhet... För att inte tala om alla de övriga manuskripten, på det sätt man gör i Tyskland... Läs Orons bok: en paragraf om dagen ger dig oro i magen.
- Hugo Pratt: böckerna om och med Corto Maltese. Serieromankonst på dess kanske allra högsta nivå. Glöm tramset han gjort med pubertetsfastnade Milo Manara. Romanerna om den egendomlige sjömannen Corto innehåller romantisk mystik och Joseph Conrad i unik blandning. Man glömmer inte gärna den döende brittiske desertören från första världskriget i De vackra drömmarnas lagun (tack, Frans)
- Raymond Queneau. För tokigheterna i stilövningar och hundra miljarder, men också för den oförglömliga lilla Zazie...
- Rainer Maria Rilke: Malte Laurids Brigge. En av Gösta Oswalds uppenbara bollplank. Tät roman. Expressionistisk. Allt är som en dröm.
- Emmanuel Roblès: Vesuvius. Jösses, sådan glimrande vemodsstämning. Och den svenska utgåvan på Interculture under 80-talet är en mycket tidstypisk volym.
- Tadeusz Rózewicz. Polsk liten pärla. Är också vansinnigt förtjust i Szymbórska, men det fick bli Rózewicz av, som det brukar heta, utrymmesskäl.
- Pär Rådström: "Vanliga människor" är det räddaste jag är för. Jag gillar ju Slas, kommer inte från Slas, återvänder alltid till Slas. Slas går alltid att läsa. Men Slas leder i sin tur alltid tillbaka till Rådström. Hans Greg Bengtsson-böcker. Hans noveller. Hans kåserier. Och precis som med Foerster frågar jag mig: det lätta mästerskapet i det lilla formatet (noveller, kåserier, blänkare, dagsedlar) som odlades med sådan framgång i Sverige under 50-talet av Dagerman (har du t.ex. läst den förbluffande tusen år...?), Rådström och de andra, vart tog det vägen?
- Pentti Saarikoski. Lyriken, den otroliga lyriken. Och de klassiska översättningarna - antiken, Joyce etc. Allt detta i all ära. Men också i det lilla, mer informella formatet visar Saarikoski sin storhet. Breven. Dagböckerna. Reseböckerna.
- Ernest Sábato. Tunneln är en Kafkaepigoni, men också en intressant föraning om det storverk som blev del två i hans trilogi, Om hjältar och gravar. Kanske den mest magiska och djävulska roman jag läst från Sydamerika. Om García Márquez och grabbarna skriver "magisk realism", skriver Sábato snarare "magisk surrealism".
- Runar Schildts novellistik och kortromaner (Armas Fager, t.ex.). Söderbergs värdige arvtagare. Vill här också passa på att smyga in en liten helsning till Dagdrivargenerationen.
- John Steinbecks små mästerliga Montereyromaner och noveller. Steinbeck var alltid bäst i det lilla formatet än i gräsligheter som Vredens druvor ellerÖster om Eden. Läs Tortilla Flat i stället.
- Hjalmar Söderberg. Jag slutar aldrig läsa Söderberg, tror jag. Den rena stilens mästare. Den obestridlige mästaren av förebilder för det unga tunna vemodets flanörstil. En rad fr.a. finlandssvenska Söderbergepigoner går också att läsa : 10-talets dagdrivargäng, Runar Schildt, Torsten Helsingius (varför kommer jag att tänka på Kalamari union av bröderna Kaurismäki, där alla heter Frank?) m fl.
- Tacitus och hans läckra stenstil. Aldrig har så mycket sagts till så många med så få ord. "Prima luce fulsere signa". "sed praefulgebant Cassius atque Brutus eo ipso, quod effigies eorum non visebantur".
- Dylan Thomas. Ja, vad säger man. "Though I sang in my chains like the sea" .... "I kissed my father's ghost in the brain"... Under Milk Wood ...
Vi fick Fern Hill, uppläst av Dylan själv, till livs i gymnasiets engelskaundervisning. Det lever jag på än. - G. Thomas Tanselle. Hans essäistik är vetenskaplig text som bäst: klartänkt, enkel, precis och övertygande.
Det finns vetenskapliga författare, i synnerhet inom den anglosaxiska traditionen, som har den där avundsvärda förmågan att skriva essäer, artiklar och andra texter på ett sätt som smickrande nog får oss läsare att känna oss smarta och bildade. Vi tycker att vi deltar i samtalet, vi nickar instämmande och så slår vi igen boken med känslan av att ha lärt oss något. Eller kanske ännu hellre: fått bekräftat något vi - naturligtvis - visste hela tiden. Någonstans. Sedan går man ut i vardagen med en blick som är ovanligt skärpt och analytisk. I ungefär en halvtimma. Men ändå.
Tanselle är just en sådan författare, och skriver på det sättet om bokhistoria, bibliografi, litteratur och textkritik. Idel raffel, alltså. - Tomas Tranströmer. Stampar i sina spiltor. Telegrammen från omvärlden. Vilka makalösa bilder.
- Göran Tunström. Efterkrigstidens störste svenske berättare, väl? Två saker tycker jag glömdes bort i allt eftersnack när han dog: dels den ljuvliga Maskrosbollen - finns inte redan där embryot till hans senare romanmästerskap? - dels hans unika muntliga berättarkonst - den som avnjutit SR:s "Sommar" med Tunström glömmer det knappast...
Förbindelsen med Leonard Cohen är ju sedan inte heller särskilt dum... - Amos Tutuola: Palmvindrinkaren och My Life in the Bush of Ghosts (som f.ö. också fått låna ut sin titel till en av de allra bästa plattor som ö.h.t. gjorts, av Brian Eno och David Byrne, flera år innan World Music-trenden slog till på allvar). Men Tutuola skriver udda och roligt, med sanslösa och överraskande berättelser.
- John Updike: Haren springer (Rabbit Run) - min senaste stora läsupplevelse. En roman som på samma gång är såväl intensiv, rå och arg som ömsint, poetisk och undflyende. Mycket egendomligt. Det finns släktskap med Sture Dahlström (humorn) och Svante Foerster (blixtsnabba poetiska elakheter) och med Tomas Tranströmer (den Updike som skrev Haren springer är f.ö. porträttlik T.T.): udda, djärva, kraftfulla metaforer som gnistrar i den kalla, mörka natthimmel under vilken Haren ständigt springer.
Jag gav mig också på fortsättningen, Haren återställd, men tröttnade, just därför att den är tröttare, bittrare, segare (Haren springer spritter!).
Det finns därtill två senare romaner om Harry "Haren" Angstrom (det har kommit en ungefär vart tionde år, och man får med Haren följa ett USA under förändring) - kanske har du läst dem och kan ge mig tips om de bör läsas?
Senast in på listan:
Graham Greene, John Updike och Philip Larkin.
Senast ut från listan:
Fritiof Nilsson Piraten, William Butler Yeats och Charles Baudelaire.
(ja, vad gör man - bara 50 får plats!).
|
