Från tryckbibliografi till "webbliografi"

Mats Dahlström undervisar och är doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet.

Hans doktorandstudier under arbetsnamnet ”Vällagrad text” behandlar kritiska hypertexteditioner av litterära verk.
e-post: mad@adm.hb.se ; webbplats: http://www.adm.hb.se/personal/mad/index.htm

Denna artikel har först tryckpublicerats i tidskriften Svensk Biblioteksforskning, 2000 : 1, s. 77-86. Nedanstående utgör en postpublicering av en något fylligare version med smärre ortografiska ändringar. Ett tack går till redaktionen för Svensk Biblioteksforskning för tillståndet att postpublicera artikeln elektroniskt.

Vad skall vi kalla de objekt vi klickar fram på webben? Hemsidor, kanske. Eller webbplatser? ”Sajter,” säger en och annan journalist, och det går en rysning längs de språkkonservativas ryggrader. ”Snarare noder. Möjligen filer,” svarar någon datavetenskapare. ”Nej, dokument,” genmäler en annan. ”Varför inte texter, helt enkelt?” undrar en litteraturvetare. ”Nej, hellre då verk,” kontrar en textkritiker. ”Stopp och belägg - objekt är den enda rätta termen,” dundrar en systemarkitekt.

Tja. ”Dokument,” sa Bill. ”Texter var ordet,” sa Bull. Måns slet sitt morrhår i förtvivlan.

Man kan le åt termförvirringen på webben. Man kan som Måns slita sitt morrhår. Man kan säga att förbistringen beror på vår ovana vid hantering och beskrivning av digitala medier. Visst är det så. Men det är också mer än så. Det finns en generell osäkerhet, utöver särskilda medieformer, när det gäller termer och metaforer för texter, information och bärare. En osäkerhet som alltså också gäller traditionella pappersburna textbärare.

Betrakta termen bok. ”En storartad bok” kan å ena sidan avse ett abstrakt litterärt verk, å andra sidan en konkret artefakt och dess bibliofila estetik, å tredje sidan en intellektuell struktur (med en ursprungligen konkret innebörd som abstraherats, indelas t.ex. enskilda antika verk i böcker). Också den konkreta artefaktens underliggande fysik kan variera - såväl lertavlor, vaxtavlor, papyrusrullar, codexböcker som de senaste digitala läsplattorna (eller vanligare: e-böckerna) kan på mer eller mindre goda grunder betecknas som böcker ¹. Bok är i sanning en paraplyterm. Inte heller inom det vetenskapliga, fackspråkliga bruket råder någon direkt harmoni. Diskrepansen kan vara avsevärd mellan enskilda discipliner, ja rentav mellan enskilda delfält inom samma disciplin. Text har ju t.ex. en viss innebörd för en litteraturvetare av postmodernt snitt, men en helt annan för en textkritiker. För att nu inte tala om vad termen text signalerar inom semiotik, exegetik eller konstvetenskap.

Är detta ett naturligt sakernas tillstånd? Eller går det att försöka hitta någon ordning i term- och begreppsdjungeln, om man nu för ett ögonblick försöker se det som eftersträvansvärt?

Ett sätt är att vända sig till de discipliner som särskilt intresserar sig för materiella textbärare och som försöker etablera vetenskapliga grunder för sådant studium. I Sverige är detta ett under de senaste decennierna allt mer försummat fält, och här saknas en institutionaliserad bokvetenskap, för att nu inte tala om en övergripande dokumentvetenskap ². Bokvetenskapliga delaspekter belyses visserligen av några institutioner - t.ex. bokhistoriskt i Lund, litteratursociologiskt i Uppsala och, i blygsam omfattning, biblioteksvetenskapligt av utbildningarna i Borås, Lund, Umeå och Uppsala - men dels saknas ett samlat bokvetenskapligt grepp på någon institution, dels råder det emellanåt vattentäta skott mellan de olika aktörerna och inte minst mellan deras begreppsapparater. För en bredare dokumentvetenskaplig ansats skulle det även behöva upprättas en tydligare kommunikation mellan bokvetenskapen och såväl den gryende medievetenskapen som arkivvetenskapen som kanske också museologin. Men det tycks som om alltför få företrädare för dessa olika inriktningar känner till varandras respektive fält, insatser och intressen.

Det för bokvetenskapen centrala området bibliografisk metod och teori är ett eftersatt område i Sverige. För en inte försumbar andel av biblioteksvärlden betyder bibliografi, gissar jag, inte mycket mer än en litteraturförteckning. Det har sina förklaringar, förstås. Den bibliografiska undervisningen i de biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningarna koncentreras av utrymmesskäl till några inledande grunder i referensbibliografisk konstruktion. Analytisk, historisk och textuell bibliografi lyser däremot med sin frånvaro. I någon mån, och snarast då som hjälpvetenskaper, tillämpas de i stället inom forskningsbibliotek som Kungliga Biblioteket eller inom andra vetenskaps- och undervisningsdiscipliner, som litteraturvetenskap och textkritik respektive den bokhistoriska institutionen i Lund. Utan en naturlig akademisk hemvist är det därför ett sakernas tillstånd i Sverige, att bibliografisk metod och teori per se ytterst sällan problematiseras och sätts i teoretiskt fokus. Än mer sällsynta är insatser som försöker samla upp svensk bibliografisk vetenskap och lysa upp denna undanskymda vrå för nya generationer studenter. Som lärare och handledare inom den biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningen i Borås kan jag understryka, att sådan kunskap efterfrågas av studenter för djupare förståelse av inte bara pappersburna utan också digitala medier.

Ett undantag från denna bibliografiska transparens utgör till inte ringa del en one-man-show: Rolf E. DuRietz. Han har under flera decennier byggt upp en omfattande bibliografisk kännedom, och har nu funnit för gott att leverera huvuddragen av sina terminologiska, metodologiska och teoretiska erfarenheter i ett omfångsrikt verk om 388 sidor betitlat ”Den tryckta skriften”, med mellantiteln ”Termer och begrepp” och undertiteln ”Grunderna till bibliografin för bibliotekarien och antikvariaten, för bibliografer och textutgivare, för bokhistoriker och boksamlare”. Det är som synes en titel som för tankarna till den tidiga tryckperiodens barocka titlar. Det är samtidigt en tydlig titel som omedelbart upplyser oss om verkets avsedda begränsningar. Låt oss återkomma nedan till dessa.

Rolf E. DuRietz har länge varit en rara avis i Sveriges bibliografiska djurpark. Han etablerade redan tidigt ett eget revir, ”Center for Bibliographical Studies” i Uppsala. Från denna plattform har han gjort sig känd som ansvarig för såväl projektet SWIM ³ som för den för nordiska förhållanden unika Text : Svensk tidskrift för bibliografi - en tidskrift som konsekvent, renodlat och på allvar närmar sig en egentlig bokvetenskap via spörsmål inom textkritik och bibliografisk metod och teori. DuRietz har genom åren sannerligen inte dragit sig för kontrovers, debatt och utbyte av kritik, och har därvid också haft förmånen att kunna agera som en oberoende fribytare, utan förpliktigande anknytning till en särskild institution eller bibliotek. På gott och ont, får man tillägga.

När nu DuRietz väljer att summera sina rika erfarenheter och analyser inom bibliografisk metod och teori, är det välkommet. Han väljer att koncentrera sin framställning till det han förmodligen behärskar bäst, tryckta skrifter, och hans verk blir därför ett bokslut över denna alltjämt - och länge än - pågående epok i dokumenthistorien. Men Den Tryckta Skriften är inte en källa för tryckkulturens studenter allena. Här finns åtskilligt intressant också för oss som först och främst intresserar oss för andra dokumentvetenskapliga epoker eller perspektiv. DuRietz skissar nämligen såväl tryckkulturens förhistoria som dess möjliga utveckling in i de digitala dokumentens produktionsvillkor. Han strävar också efter att finna termer och åstadkomma begreppsdefinitioner som skulle kunna fungera långt utöver det enskilda pappersmediet. Det senare kan visa sig vara särskilt intressant för dem som nu söker med ljus och lykta efter medieoberoende begreppsinnebörder, tillämpbara på multi- och hypermediala miljöer som webben, där kommunikationsformer tycks integreras och blandas sömlöst.

Ett exempel på en sådan imponerande strävan är hans mångåriga kamp att hitta en generell textdefinition ⁴. Textbegreppet hör ju onekligen till de dunklare fenomen humaniora har att uppvisa, och att söka någon minsta gemensam kärna för samtliga divergerande definitioner av textbegreppet kan i förstone tycks fåfängt. Men DuRietz gör i alla fall ett försök, och han vill anpassa sin definition till flera medie- och kommunikationsformer än en. Han gör avsevärda ansträngningar att finna det essentiella i textuella framträdelseformer, och tycker sig också finna detta, nämligen i det sekventiella draget i olika typer av verk. DuRietz' definition lyder därför kort och gott: "En text utgör (...) det sekventa elementet i en helt eller delvis sekvent produkt" (Den tryckta skriften, s. 44), där produkt avser det vi vanligen kallar verk ⁵. Texten är verkets "konstituerande element", enligt DuRietz.

Nu förtjänar detta en rad nyanseringar, då DuRietz arbetar med flera delbegrepp: en upphovsman (t.ex. författare) skapar ett abstrakt verk, vilket immateriellt representeras av den abstrakta idealtexten. Idealtexten realiseras i (fortfarande abstrakta) naturaltexter ⁶, vilka vi kan studera genom deras materialisering i materialtexter ⁷, burna av fysiska dokument ⁸. Idealtexten är alltså sekvensen i det sekventa (ideala) verket, medan naturaltexten är sekvensen i varje realisering, manifestering, framställning av verket. DuRietz' uttryck "sekvent verk" går tillbaka på Lessings essä Laokoon. Lessing gör där en distinktion, som DuRietz vill upprätthålla, mellan å ena sidan ögonblickskonsters stationära verk (t.ex. skulptur, måleri), utmärkta av synkronicitet (Koexistenz), och å andra sidan successiva konsters sekventa verk (t.ex. musik, litteratur), utmärkta av en diakronicitet eller sekventialitet (Sukzessivität) i rummet och tiden. De senare, sekventa verken är de som kan uppvisa en text, och som "är tillgängliga enbart som abstrakta sekvenser i tiden och inte föreligger som konkreta, materiellt gripbara föremål" ⁹. Följaktligen borde samtliga sekventa konstarter kunna representeras av sekvenser, dvs text, och mycket riktigt beskriver DuRietz text som varje sekventiell representation av sekventa verk, oavsett om det rör sig om litteratur, film eller musik.

Varför är just den här typen av definitioner intressant? Jo, därför att den försöker beakta enkelhet, tydlighet, generalitet och flermedialitet, samtidigt som dess knappa exakthet är tilltalande. Med sitt spektrum av termer från verk ner till materialtext och dokument motsvarar den också kraven på materialitetsaspekter, till skillnad från många andra definitioner, och det är också just här man kan ha en ingång till diskussioner om nya medier och text. DuRietz syftar också uttryckligen till att med sin textdefinition omfatta flera konstarter, t.ex. musik, film och koreografi, och detta ter sig extra intressant i en informationsvärld, där dels konstarter gärna smälter samman multimedialt, och där dels vi i den binära representationsformen tycks ha fått ett lingua franca, en gemensam plattform för alla typer av medier och konstarter ¹⁰.

Exemplifierar nu inte DuRietz' verk en den gutenbergska hegemonins fåfänga dödsryckning? Är det verkligen någon mening i att fortsatt frossa i ett barbari på utdöende, studier av kokta grankadaver besprutade med bläck och kol, när hela världen digitaliseras?

Jodå. Det är det visst det.

För det första digitaliseras inte alls hela världen, och medierna ställs ofta mot varandra på ett fördummande sätt. Digital produktion hotar inte pappersburna tryckta skrifter, antagligen tvärtom. Det kommer under lång tid att finnas fortsatt behov av den här typen av codexbokspecialiserad kunskap: all hypad vulgärpropaganda till trots, kommer vi inte under överskådlig tid att upphöra med produktion, lagring och spridning av tryckta skrifter.
För det andra är Den tryckta skriften exempel på just den typ av kunskap som dock kommer att behövas alltmer. Det riskerar att bli en olycklig klyfta mellan tryckbibliografers ackumulerade kompetens och de som nu ger sig i kast med att beskriva webben och digitala dokument utan värdefulla kunskaper i traditionell bibliografisk metod, teori och terminologi.

Låt oss återkoppla till den för webben grasserande termförvirringen jag talade om inledningsvis. Digitala dokument erbjuder på många sätt nya villkor och förutsättningar för produktion, distribution och konsumtion av text. Webben i sig erbjuder en ny arkitektur. Termer hämtade från tryckkulturen kan visa sig svåra att tillämpa för den digitala dokumentkulturen. Låt mig ta ett enkelt exempel, nämligen webbsidans titel, som på intet sätt är otvetydig. Också här slår den digitala textproduktionens skilsmässa igenom på ett belysande sätt: det finns både en syntaktiskt deklarerad titel (som vanligen slår igenom i webbläsarens namnlist högt upp i skärmfönstret) och en presentationellt dominerande rubriktitel (syntaktiskt deklarerad som en förstarubrik snarare än som en egentlig titel). Långt ifrån alltid är dessa två ”titlar” innehållsligt identiska ¹¹. Vilken skall leverera material till en referenstitel? Förståelsen för den här typen av förhållanden kräver insikter i både bibliografiska arbetssätt och i de digitala dokumentens produktionsvillkor och följaktligen om deras arkitektur ¹².

Bibliografer har ändå en viss vana vid detta. De har vandrat längs liknande stigar förr. De har stött på mediekollisioner tidigare ^{12 ½}. Med all säkerhet kan deras kunskap visa sig värdefull, kanske ovärderlig, för etablerandet av de digitala dokumentens bibliografi. Skulle DuRietz' arbete kunna peka fram mot en sådan "elektrografi" (eller, horribile dictu: "webbliografi"), dvs möjligheten att framgent förädla den bibliografiska metodens och teorins verktyg till att i sin analys och förståelse omfatta också de digitala dokumentens natur och kultur? Nu var, skrev jag tidigare, Den tryckta skriftens uttryckliga ämnesområde codexbokens tryckkultur, och en och annan läsare invänder säkert att bokvetenskapen väl sysslar med böcker, inte med datorer? Boken är vårt bröd - the rest is not our business. Jomenvisst. Bokhistoria, t.ex., har mycket riktigt fokuserat tryckta, codexstrukturerade pappersobjekt med text och grafik, och är därför i huvudsak den tryckta codexbokens historia. Men dels öppnar DuRietz genom själva sin ansats en dörr till den digitala dokumentvärlden, dels kan bokvetenskapen - också avgränsat till den tryckta skriften - knappast ignorera de digitala produktions- och distributionsvillkoren. Tvärtom kan påstås, att bokvetenskaper som bokhistoria och bibliografi på sikt kan bli lidande av den extrema låsningen till tryckta skrifter, och skulle ömsesidigt kunna samarbeta med andra discipliner till en djupare förståelse av produktion, lagring och spridning av skrift i olika typer av medier. Tryckta skrifter produceras ju sedan länge i nästan uteslutande elektroniska miljöer, och bara den allra sista utprodukten i den industriella kedjan är ett fysiskt fixerat föremål. Litteraturens digitala produktionsvillkor är betydligt äldre än de senaste två decenniernas persondatorisering. Radikalt nytt är nu möjligheten att distribuera och, om så önskas, också läsa förlagda verk utan att för ett ögonblick fixera texten på papper. I kommunikationsnätverken blir förhållandet ”tryck först, distribuera sedan” det omvända: ”distribuera först, tryck (eventuellt) sedan”. Här är ett centralt forskningsområde för bokvetenskapen, med omedelbara frågor kring tryckkultur och de institutioner som organiserats runt om den, samt kring nya former och tekniker som e-boken, print-on-demand och ökad hypertextuell strukturering av skrift. Kanske börjar tiden bli mogen för en breddning av bokvetenskaper till medie- eller dokumentvetenskaper? En sådan mer mogen dokumentvetenskap bör frigöra sig från en mängd vänskapsband: upphöjandet av en viss (re)presentations- och lagringsform (läs: den tryckta codexboken) på andras bekostnad, vissa dokumenttyper, en viss västerländsk kultur under en viss epok samt en viss genre (läs: kanoniserad skönlitteratur). En sådan, bredare dokumentvetenskap bör ge utrymme för såväl sociologiska (dokumentsociologi), strukturella (dokumentens arkitektur och uppbyggnad), produktionella / konsumtionella (produktionsvillkor, användarstudier, dokumentens levnadscykel) som historiska aspekter.

Hörde jag någon säga att det inte är motiverat att förvetenskapliga ett hypat intresse för allt trams en massa tokstollar skickar ut på Internet? Utan att vilja förringa en väsentlig diskussion om kvalitetsaspekter på den digitala dokumentkulturen, menar jag att ett sådant påstående vittnar om en olycklig inställning. Bibliografisk vetenskap måste stå beredd att tillhandahålla analysverktyg för alla typer av verk, texter och dokument, oavsett medium, genre och kulturer, kanske också ”kvalitet”. Den bibliografiska vetenskapens raison d'etre är att stå till tjänst med analyser och analysverktyg och att vara den disciplin, som ger sig i kast med olika dokumenttypers natur och struktur.

En mognad till dokumentvetenskap skulle förutsätta att bokvetenskapen lyfter sin blick från ett tryckt tryggt pappersdokument och försöker skapa förståelseramar och modeller för hela medie- och dokumentsystem av komplex natur, där den tryckta skriften bara är en form bland flera. Detta kräver i sin tur en uppbyggnad av kunskapsteoretisk, epistemologisk förståelse och deklaration. Det här är en ansats som har påbörjats inom närliggande discipliner, t.ex. informationsvetenskapen, litteraturvetenskap och textkritiken, men som lyser med sin frånvaro inom bibliografin och de delfält som skulle kunna rymmas under samlingsnamnet bokvetenskap. Det är också här vi kan se en svaghet i Den tryckta skriften: inte heller den kan frigöra sig från en aristotelisk övertro på möjligheten att utmejslat fingranska och nöjaktigt beskriva fenomenvärlden i hierarkiskt eleganta begreppsträd, utan att på allvar sätta de bibliografiska verktygen i en relativiserande kontext eller att undersöka de epistemologiska grundvalarna för bokvetenskapen. Det vilar något Linneanskt över Den tryckta skriften och dess klassificeringssträvanden - allt i bokvärlden går att undersöka, beskriva och inordna i klasser. Samtidigt smittar en anda av 1800-talsoptimism, bak DuRietz' vändningar klingar professor Arronax.

Men kanske är det för mycket begärt att bibliografer utökar sitt arbetsområde till att omfatta också en "digital kompetens"? Och detta menar jag inte alls ironiskt. De digitala dokumentens arkitektur beskriver som bekant en utveckling mot allt högre komplexitet och teknisk sofistikation. Utan att behöva spekulera hur digitala dokument produceras och läses om bara fem år, räcker det med att betrakta dagsaktuella fenomen som: a) externa och interna stilmallar, b) hypertextualitet, c) dynamiskt komponerade, virtuella dokument, samt d) framväxten av det på sitt sätt nyskapande uppmärkningsspråket XML. Med dessa fenomen sker en, menar jag, historiskt avgörande uppstyckning av dokument. Vill man använda ett ökänt ord, kan man beskriva den pågående utvecklingen som en dekonstruktion, men denna gång handlar det inte om en abstrakt dekonstruktion av innebörden i verk, utan en bokstavlig, konkret dekonstruktion av det textuella uttrycket i fysiska dokument.

En sådan utveckling ställer krav hos bibliografen på ganska djupgående kunskaper i webbläsarutveckling, system för nätdistribution av dokument, protokoll, programvaror för textproduktion, hypertextteori och det ständiga utvecklandet av nya uppmärkningsscheman. Kanske är detta orimliga krav att möta för den enskilde bibliografen? Kanske kräver den digitala världens produkter en ökad specialisering, så att bibliografiskt arbete i ännu högre grad än hittills måste utföras i arbetslag, där var och en svarar för sitt särskilda kunskapsområde? Med andra ord kanske den dekonstruktion jag talade om ovan motsvaras av en fragmentisering av bibliografisk expertis, och därmed skulle en universalbibliograf av exempelvis DuRietz' snitt vara något som upphör i och med brytandet av den tryckta skriftens hegemoni.

I just DuRietz' öppnande mot digitala skriftprodukter finns emellertid ett problem. Det är naturligtvis väsentligt och välkommet att DuRietz (åtminstone i princip) intresserar sig för digitala skriftprodukter och strävar efter att omfatta exempelvis kompaktskivor och disketter i sin analys. Problemet är att han inte går tillräckligt långt, och att han blir vag när han uttalar sig om digitala villkor. Dokument villkorar DuRietz t.ex. till "externa lagringsmedia", och exkluderar uttryckligen "maskiner" därifrån. Men hur avgränsar man "maskiner" såsom datorer och de stationära hårddiskarna däri från externa lagringsmedia (portabla, lösa hårddiskar erkänner DuRietz däremot vara dokument)? Dessutom är det sannerligen möjligt att diskutera DuRietz' avvisande av dokument på webben. DuRietz skriver t.ex. (s. 51): "Ty datorer och IT-rymdens oändliga mängd av lagervaror, dess ofantliga ansamling av naturaltexter, kan aldrig utgöra några dokument. Mycket kan överföras på disketter, CD-skivor och liknande dokumentformer, men i längden blir det printerutskrifterna från såväl sådana dokument som cyberspace som får sista ordet." För det första förutsätter detta en dokumentdefinition hårt knuten till ett bestämt fixerat fysiskt dokument, något som i sig verkligen skulle förtjäna en diskussion. För det andra tycks DuRietz bortse från det faktum att naturaltexterna (med dess olika framträdelseformer...) på webben hela tiden föreligger på hårddiskar och andra materiella textbärare. Texterna oscillerar i själva verket ständigt mellan mängder av bärare och framträdelseformer. Att dessa är av skenbart flytande karaktär, dvs ofta raderas, uppdateras och ändras är ett annat - om än viktigt - problem. Vad det handlar om är snarare ett synnerligen komplext dokumenthanteringsflöde. För det tredje får knappast printerutskrifterna sista ordet (allra minst inom digital arkivering, t.ex.). De flesta av oss har visserligen problem med att läsa längre texter direkt från skärmen - men inte alla. Åtskilliga texter går dessutom inte att fixera i pappersutskrifter med mindre än att de förlorar väsentligen i betydelse och innehåll.

Men låt oss återvända till innehållet i Den tryckta skriften. Trots att verket rimligen måste ha tillkommit fragmentvis, med parallellt under lång tid framvuxna diskreta partier, har DuRietz ändå lyckats åstadkomma en löpande framställningstext av den inbjudande, stegvist resonerande art som utmärker riktigt välsmakande facklitteratur av klassiskt anglosaxiskt snitt. En ständigt åberopad husgud i Den tryckta skriften är den amerikanska bibliografins nestor, G. Thomas Tanselle (vars senaste artikelsamling, Literature and Artifacts (1998), för övrigt är en angelägen essäthriller av högsta klass), och DuRietz bjuder ofta, på samma sätt som Tanselle, in läsaren till kedjeliknande intellektuella samtal av det där generösa slaget som gör att man som läsare rentav känner sig analytisk och eftertänksam. Genom texten går en tydlig pedagogisk ansats, en god vilja att verkligen söka förklara komplexa bibliografiska fenomen genom rikhaltiga exempel och liknelser, vilket ytterligare gör Den tryckta skriften lämplig som kurslitteratur. DuRietz' stil utmärks också av en renhetsiver, en strävan efter knapphet och exakthet, en Ockhamsk idoghet som är särskilt välkommen i denna av termer och begrepp så insnärjda djungel. Den bokvetenskaplige studenten skulle dock ha behövt en tydligare deklaration av vilka termer i Den tryckta skriften som kan anses etablerade nationellt och internationellt, och vilka som snarare är DuRietz' egna neologismer. Tillägnandet av Den tryckta skriften underlättas väsentligt av ett alldeles ypperligt register, och det finns gott om korsreferenser i texten. Däremot förvånas man som läsare storligen över att det faktiskt saknas en litteraturförteckning. Avsevärda mängder litteratur nämns i förbigående, och en samlad, gärna kommenterad litteraturgenomgång hade fyllt en viktig uppgift i denna typ av verk med potential att bli ett ofta uppsökt referensverk i ämnet.

DuRietz' pedagogiska anslag får dock konkurrens av en normerande och emellanåt rentav polemisk ton, och man kan någon gång få intrycket av att DuRietz inte riktigt bestämt sig för vilken målgrupp han skriver och på vilken nivå han vill lägga sig. Här och var finns insmugna textpartier med åsikter som går utanför bokvetenskap och bibliografi, ibland långt in i det samhälleliga, rentav politiska. Möjligen skulle kunna hävdas, att den typen av i sammanhanget ovidkommande åsikter kan ge verket en extra, personlig krydda av temperament, men den rimmar samtidigt illa med verkets i övrigt odlade vilja till exakthet och fokusering.

Låt oss slutligen kommentera verkets användbarhet. I Sverige har bokvetenskapen ofta antagit formen av antingen manualens nyanslösa pragmatism eller anekdotens puttriga espri. Verk har i stort sett saknats som ansluter till den större anglosaxiska tradition av bibliografisk vetenskap som exemplifieras av R.B. McKerrow, Fredson Bowers, Philip Gaskell, Donald McKenzie och Thomas Tanselle. DuRietz' arbete är en tydlig gren av detta anglosaxiska bibliografträd och axlar arvet så pass väl, att man får hoppas på en spridning inte bara inom Sverige, utan att den får den uppmärksamhet den förtjänar också inom Norden, där Den tryckta skriften framstår som rätt så enastående i sitt slag. Det finns visserligen danska ansatser till översiktsverk och introduktioner till en bokvetenskap - jag tänker då fr.a. på arbeten av svenderna Dahl och Bruhns ¹³ - men de får idag sägas ha tappat i både aktualitet och täckning. Behovet har sannerligen varit stort i Sverige av en bibliografins genomgång av det här omfånget och nivån. Olika praktikföreträdare: textutgivare, bokhandlare, litteraturvetare, konstruktörer av antikvariatskataloger, bibliografer, medieteoretiker, bokhistoriker, bibliotekarier och arkivarier, dessutom på många nivåer: yrkesverksamma praktiker, debattörer, forskare, lärare och studenter, alla kan de ha anledning att vända sig till detta verk med intresse. Fördelar med verket är dels det faktum att så mycket av den i sanning omfångsrika bibliografiska begreppsapparaten här är samlad och refererbar, dels att DuRietz strävat efter att göra terminologin och definitionerna gångbara inom flera olika discipliner. Detta senare är något ganska ovanligt i den svenska bokvetenskapsdammen. Må exemplet lända till efterföljare.

Den tryckta skriften handlar först och främst om den historiska tryckta skriftkulturen, men öppnar också dörren på glänt mot den digitala skriftkulturen. Den är därför ett verktyg för studenter av såväl äldre som nyare dokumentproduktion: ett bibliografins Janusansikte.

Noter

1. Frederick Kilgour (professor i biblioteks- och informationsvetenskap) anlägger t.ex. en sådan bred innebörd av begreppet bok i sitt bokhistoriska översiktsverk The Evolution of the Book (Oxford University Press, 1998).

2. Som dock delvis etablerats vid t.ex. institutionen för dokumentationsvetenskap i Tromsø i Norge.

3. SWIM = Swedish Imprints 1731-1833 : A Retrospective National Bibliography, nu uppe i 50 volymer.

4. Definitionen utvecklas i Den tryckta skriften på s. 39 och framåt. För exempel på äldre utvecklingsstadier av detta begreppsarbete, se hans artiklar "'Work', 'text', and 'document' as bibliographical concepts" i Mercurius in trivio, Rom 1993, s. 65-70 ; "Böcker, texter och editioner - av alla de slag" i Dag Hedman och Johan Svedjedal (red.): Fiktionens förvandlingar : en vänbok till Bo Bennich-Björkman den 6 oktober 1996, Uppsala: Avd. för litteratursociologi, Litteraturvetenskapliga inst., Uppsala Univ., 1996, s. 89-107, samt "The Definition of 'text'", TEXT : Svensk tidskrift för bibliografi, vol. 5 (1998) : 2, s. 51-69.

5. DuRietz begagnar också i sina tidigare definitioner termen verk snarare än produkt.

6. Naturaltext kallar DuRietz understundom också realtext, ett epitet som olyckligt kan tyckas signalera en platonsk verk-textuppfattning. Att den här innebörden av verk såsom speglat i mer eller mindre ofullständiga textrepresentationer skulle vara analog med den sokratisk-platonska idé- respektive sinnevärlden, är en förhastad analogi och en missuppfattning DuRietz knappast vill bidraga till (trots en och annan olycklig formulering i denna riktning, t.ex. s. 45, där idealtexten sägs få "mer eller mindre förvrängda spegelbilder i sinnevärlden, dvs. naturaltexterna"). Verket är inte en idé i ett vare sig perfekt eller evigt, oföränderligt stadium. För ett vältaligt tillbakavisande av detta platonska felslut, se G. Thomas Tanselle: ”Textual Instability and Editorial Idealism”. Studies in Bibliography. Vol. 49 (1996), s. 1-60. Dirk van Hulle perspektiviserar debatten och introducerar möjligheten att i stället använda Schopenhauers Wille som lämpligare analogi, se kapitlet ”The Work as Wills and Representations” (s. 441-449) i van Hulles doktorsavhandling Textual Awareness : A Genetic Approach to the Late Works of James Joyce, Marcel Proust, and Thomas Mann. Antwerpen: Universiteit Antwerpen, Dept Germaanse Taal- en Letterkunde, 1999.

7. Med materialtext avser DuRietz "just den del (eller de delar) av ett dokument som rent direkt och materiellt förmedlar realtextens sekvens - t.ex. tryckfärgen i en bok, det inbrända kolet på en Xerox-kopia, de magnetiska impulserna på en diskett (...), de inhuggna partierna på en runsten" (DuRietz, 1996, s. 97).

8. Som läsare kan vi alltså endast studera idealtexterna - och verken - indirekt, genom studiet av de i materialtexter och dokument realiserade naturaltexterna.

9. DuRietz, 1996, s. 96.

10. DuRietz' definition av verk och text är dock inte helt problemfri för digitala medier. Hypertextuell dokumentstrukturering, med flera diskreta och variabla textuella sekvenser inom ett och samma verk, samt hypermedialitet, med en till synes sömlös integrering av olika kommunikationsmodus, ger anledning till diskussion i ärendet. Termerna naturaltext och materialtext blir också avsevärt mycket svårare att tillämpa när vi har att göra med digitala textmiljöer, där texten förekommer samtidigt i flera separata, manipulerbara lagrings-, visnings- och distributionsformer. En webbartikel förekommer t.ex. samtidigt i binär representation, i ett lager med såväl uppmärkt text som själva märkorden, samt i visningsform med märkningen dold. Samtliga dessa lager är påverkbara och föränderliga för läsaren med varje framträdelse. Här tycks det uppenbart, att vi behöver ytterligare distinktioner för att särskilja mellan olika textstadier och för att kunna behandla den digitala textens potentiella dynamik. Jag kommenterar detta också i "När är en text?", Tidskrift för Dokumentation 2/1999, s. 55-64 samt i "Fejkat : verkförfalskning och digitalisering", Ikoner, vol. 3 (2000) : 3, s. 17-25. Jfr också Johan Svedjedal, The Literary Web : Literature and Publishing in the Age of Digital Production. A Study in the Sociology of Literature. Stockholm: KB, 2000, s. 55.

11. För en närmare kommentar till detta exempel, se Mats Dahlström och Mikael Gunnarsson: "DA Draws a Circle : on document architecture and its relation to LIS education and research". Information Research. Vol. 5 (1999) : 2. URL: .

12. En term hämtad från uppmärkningsteori. Det förekommer också andra metaforer för detta, t.ex. anatomi, struktur och komposition.

12 ½. En asynkronicitet immanent i de närmast (r)evolutionära mediemutationerna exemplifieras som kätterier (heresies) hos t.ex. Levinson (1997, passim) och McLuhan (1988). Vi tänker i första hand på franciskanen Benedetto Palmentieris experiment under 1300-talet med en för laserskrivare avsedd transkriptor från musikaliska ljudvågor till tvådimensionella notangivelser enligt det gnostiskt-moriska notationssystemet (för en taxonomi, se Sokal, 1992). Fig. 7.2 återger i facsimil en av Palmentieris bevarade transkriptioner (ca 1320) för laserskrivare (notationssystemet tecknar ett scherzo-intermezzo ur Amarettos Incantabile, op. 42). Eftersom transkriptionsmodulen trots sin digitala ansats förhöll sig just asynkront i förhållande till den fullt utvecklade laserskrivaren för datornätverk (t.ex. Hewlett-Packards produkter), föll projektet i träda och kunde inte återupplivas förrän drygt sex och ett halvt sekel senare. Vi kan nu i vårt projekt implementera Palmentieris transkriptionsmoduler och därmed anknyta till en högt sofistikerad, men hittills bortglömd notationsteknik, även potentiell i samband med hypertextdistribution av digitala representationer av tredimensionella arkivobjekt (för projektplan, se Nessuno, 1997 c).

Figur 7.2: Medeltida transkription och notation för laserskrivare
(Firenze: Autoautore Computore, ca 1320)

13. Den tryckta skriften är också tillägnad Svend Bruhns.