Vidgade vyer inom bokhistoria

Mats Dahlström undervisar och är doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet.

Hans doktorandstudier under arbetsnamnet ”Vällagrad text” behandlar kritiska hypertexteditioner av litterära verk.
e-post: mad@adm.hb.se ; webbplats: http://www.adm.hb.se/personal/mad/index.htm

Denna artikel har först tryckts i tidskriften Svensk Biblioteksforskning, 2002 : 1, s. 67-71. Nedanstående utgör en postpublicering. Ett tack går till redaktionen för Svensk Biblioteksforskning för tillståndet att postpublicera artikeln elektroniskt.

Frederick Kilgour: The Evolution of the Book. Oxford: Oxford UP, 1998. 180 s.

Vad är en bok? I förstone tänker de flesta av oss förmodligen på en välbekant typ av föremål, en artefakt med bläckförsedda pappersark, som vikts, limmats och bundits samman i ryggen, och därefter försetts med hård pärm och omslag. Vi förknippar med andra ord boken med en speciell variant av bokform: den s.k. codexboken. Men en bok kan avse såväl ett abstrakt litterärt verk och dess innehåll, som en konkret artefakt och dess estetiska förtjänster i bibliofil mening. En bok kan också vara en intellektuell struktur: med en ursprungligen konkret innebörd som abstraherats, indelas som bekant enskilda antika verk i böcker. Även om vi avgränsar boktermen till någonting fysiskt, är det inte så enkelt som att ”böcker” betyder codexböcker med tryckt text. Musikens notböcker utan alfabetisk text och småbarnens pekböcker utan skriven eller tryckt text antyder detta. Ja, boken kan rentav sakna tecken över huvud taget: anteckningsböcker säljs per definition tomma. Av dessa fall kunde man dra slutsatsen, att "bok" betyder själva codexstrukturen med bundna arkblad att bläddra mellan. Men det är heller inte alltid så. I reklamen för den walkmanliknande s.k. e-boken (t.ex. Rocket eBook) heter det att användarna kan ladda ned hela digitala böcker - i meningen texter - från nätet och därefter läsa dem i e-boken - i meningen en fysisk hårdvara. Men e-boken är ingenting annat än en skärm, en läsplatta, och är en hårdvara som har mer gemensamt med barndomens etch-a-sketch än med codexböcker. Skall vi då kalla den e-bok? Vänder vi blickarna bakåt, förbi Gutenberg, förbi codexbokens födelse under 100-talet, står vi inför motsvarande problem när det gäller papyrusrullar, vaxtavlor och lertavlor. Är de också ”böcker”?

Vilka bättre att besvara sådana frågor än bokhistoriker, som ju intresserar sig för boken som fysiskt föremål och kulturindustriell produkt? Bokhistoriker har att hålla isär flera viktiga perspektiv. Användningen av olika material för bokframställning (t.ex. lera, trä, vax, papyrus, pergament, papper, kisel och fosfor) är exempelvis inte automatiskt kopplad till utvecklingen av olika bokformer (t.ex. tavla, rulle, diptyk, polyptyk och codex) eller till tekniker för textens organisering (t.ex. kolumner och spalter, färgval, sekventialitet, fotnoter, paratexter och hypertext). Varje material, format och struktureringsteknik har sina egna ekonomier, sin egen historia. Vi är mitt i en pågående digitalisering och ökad mediaintegrering. Några särskilt väl lämpade dokumenttyper och genrer, t.ex. manualen, katalogen och uppslagsverket, överger den tryckta codexboken till förmån för representation i datafiler. Vilka konsekvenser medför en sådan övergång? Nya, digitala textfora som Internet erbjuder en utmärkt utsiktspunkt över det mediehistoriska landskapet och inbjuder till formulering av nya teorier och förklaringsmodeller. Sådana har också börjat tränga fram i det internationella bokbruset, där t.ex. Ivan Illichs In the vineyard of the text (Chicago, 1993) och Espen Aarseths Cybertext (Baltimore, 1997) ger nya perspektiv på tillkomsten och naturen hos de verktyg varmed vi skriver och läser. För det mesta präglas ändå debatten kring medier och digitalisering av en historielöshet, där den kumulerade bokhistoriska kompetensen sannerligen vore ett välkommet fördjupande inslag.

”Bokhistoria sysselsätter sig med böcker, inte med datorer”, skulle kanske någon invända. Fair enough. Ämnet har mycket riktigt premierat tryckta, codexstrukturerade pappersdokument, och kan därför kallas den tryckta codexbokens historia. Men bokhistoria kan inte låtsas bort digitala villkor. Boken som industriell produkt kan illa förstås utan samband med själva produktionsprocessen (liksom med distributionen och konsumtionen), och sedan decennier sker denna process nästan uteslutande i elektroniska miljöer. Vi står nu också inför dokument "born digital", alltså originalpublicerade i elektronisk form. Det är viktigt också för bokhistoria att formulera forskningsfrågor kring helt nya bok- och textformer.

”This work treats a 'book' as a storehouse of human knowledge intended for dissemination in the form of an artifact that is portable - or at least transportable - and that contains arrangements of signs that convey information”, deklarerar Frederick Kilgour i inledningen till sitt bokhistoriska översiktsverk The Evolution of the Book (Oxford: Oxford University Press, 1998, 180 s.). Professorn i biblioteks- och informationsvetenskap vid University of North Carolina anlägger därmed en avsiktligt bred innebörd av bokbegreppet. Han kan på så sätt behandla codexboken närstående föremål som lertavlor, bokrullar och e-böcker, och även utvidga sin analys till tekniker, funktioner, tillverkningsprocesser och mediesystem, där just codexboken är en integrerad del bland flera. Han tar därvid upp stafettpinnen från bokhistoriskt klassiska arbeten som Febvres & Martins L'apparition du livre (Paris, 1958), Eric G. Turners The typology of the early codex (Philadelphia, 1977), Elizabeth Eisensteins The printing press as an agent of change (Cambridge, 1979, 2 vol.) samt Roger Chartiers och Robert Darntons viktiga studier, och försöker se till att bokhistorisk forskning genom att sträcka sig både bortom och hitom codexboken står i ständig dialog med samtiden, och inte drar ett streck kring andra världskriget. Varje sådant seriöst försök att bredda det bokhistoriska studiet till moderna, digitala textbärare är i sig välkommet.

The Evolution of the Book är en smäcker liten volym, ordentligt utrustad med illustrationer och tabeller, och kan anbefallas var bokhistoriskt intresserad läsare. Kilgours breda ansats och strävan att föra sina diskussioner ända fram till, och en smula förbi dagens mediesituation, gör boken väl lämpad som introduktion i komparativ bok- och mediehistoria. Ett utförligt avsnitt med referenser till vidare läsning för varje enskild epok gör den extra användbar. Som bonus tillåter sig Kilgour också en och annan stilistisk knorr - högläs gärna följande allitterativa prov (s. 141):

flexographic presses printing from photopolymer plates predominate in letterpress printing, and are used mostly for mass-produced paperback books and newspapers.

För sin översikt tillgriper Kilgour en modell utvecklad av biologerna Stephen Jay Gould och Niles Eldredge: synen på evolutionen som långa perioder av etablerad balans bruten av sporadiska språng (punctuations of equilibrium), som resulterar i radikalt förändrade överlevnadsvillkor. Kilgours bokhistoria är inte revolution utan evolution, långa perioder av kontinuitet. Flirtandet med evolutionsbiologi är f.ö. en medieteoretisk trend de senaste åren, där Kilgour har sällskap av såväl nedan nämnde Paul Levinson som Roger Fidler, Mediamorphosis: Understanding New Media (Thousand Oaks, CA, 1997).

Kilgour identifierar sju väsentliga språng inom bokens historia. Det första spårar han till lertavlornas uppkomst i Mesopotamien ca 2500 f.Kr., det andra till papyrusrullens i Egypten 500 år senare, ett format som var lättare att hantera, lagra och sprida. Vår alltjämt dominerande codexbok dyker upp som språng nummer tre under 100-talet e.Kr. Det fjärde är ett under flera sekel utdraget språng, där codexboken formeras med en stabilisering av de strukturella och visuella egenskaper vi idag tar för givna, som ordmellanrum och interpunktion, parenteser, kapitelrubriker, innehållsförteckning, styckeindelning, fotnoter, foliering (dvs bladnumrering), alfabetiska index, moderna titlar, konkordanser och referenssystem. Detta fjärde stadium kulminerar slutligen i den spridning i Europa av pappersframställning och tryckteknik vi förknippar med namnet Gutenberg, vars tryckpressteknik står sig i allt väsentligt oförändrad fram till Kilgours femte språng, 1800-talets ångkraftdrivna tryckteknik. Från att ha varit ett rent hantverk blir då boken en industriell produkt. Språng nummer sex ser Kilgour i 1970-talets offsettryck, och det sjunde och sista i den elektroniska boken, med honnörsord som hypertext, digital publicering och nätdistribution. Samtliga dessa språng leder till omvälvande förändringar i produktion, distribution och konsumtion.

Sprången skall inte ses som helt exklusiva. Även om medieövergångar onekligen kan medföra snabba förändringar, exempelvis i skriv- och lästeknik, auktoritet, kostnad och distribution, finns det samtidigt fenomen som förändras mycket långsamt eller inte alls, eller t.o.m. väcks ur sin mediehistoriska Törnrosasömn. Äldre bokformer och tekniker fortlever ofta parallellt med nya (om än med förändrade funktioner), liksom bokformer griper in i varandra och samverkar till framväxten av nya former. Detta är gradvisa processer, och Kilgours arbete visar hur t.ex. det slutande 1900-talets codexbok genom sina digitala produktionsvillkor har mer gemensamt med elektronisk publicering än med den idylliserade, kalvskinnsdoftande 1700-talsboken. Digitala medier beskrivs ofta som ett revolutionärt, kvalitativt brott gentemot tidigare medieformer. Denna revolutionsromantiska retorik har en tendens att förbise viktiga kontinuitetsaspekter, och The Evolution of the Book är därför ett välkommet bidrag till en mer historiskt förankrad syn på medieutveckling såsom kontinuitet, komplettering och integration.

Att läsa Kilgours verk är också att själv ständigt lockas in i mediehistoriska gränder. Före citattecknet användes, påminner oss Kilgour exempelvis om, understrykning i röd färg för att markera citat. Min omedelbara association går då till text som på webben signalerar hyperlänkar genom att bl.a. avvika i färg från omgivande text. Det finns förstås ett inre släktskap mellan ett insprängt, markerat citat från en extern text, och en normaltypisk externt destinerad hypertextuell länk som gränsöverskrider till en extern text. Och som ursläkting till dagens digitala kryptering återger Kilgour berättelsen från Herodotos (7:239:3) om hur spartanen Demaratos i exil hos perserna under grekernas krig mot dessa avlägsnade vaxet från en skrivtavla, ristade in skrift direkt i träet och fyllde åter på med vax så att texten doldes. I så skick skickades tavlan hem till grekerna, med hemligt budskap om perserkungen Xerxes' planer. Ett särdeles tidigt exempel på kryptogram således.

Nå. Om det breda anslaget och evolutionsperspektivet är en styrka hos Kilgours verk, är det samtidigt en av dess två svagheter. När alla väsentliga utvecklingsfaser skall pressas in in ett eller annat språng, leder detta till några märkligheter. Är det t.ex. verkligen rimligt att kalla formerandet av codexboken, en flera sekel lång utveckling, för "språng"? Dessutom får nog Kilgours sjunde och sista språng, "den elektroniska boken", sägas vara en intellektuellt rätt svajig sak. Med datorns förmåga att i en och samma miljö simulera och konvergera tidigare medieformer, skiljer sig detta stadium så pass radikalt från de tidigare, att modellen känns obalanserad. Kilgour röjer också själv den klassiskt humanistiska begreppsförvirringen inför elektroniska fenomen: under rubriken ”den elektroniska boken” blandar han samman innehåll (digitala texter och verk), teknik (binär representation, hypertext), artefakter för läsning respektive lagring (läsplattor, portabla datorer, kompaktskivor, skärmar) samt distributionsform (webben, print-on-demand).

En teknikhistorisk teckning efter evolutionsbiologisk kalkerbild är aldrig riskfri. En extremt evolutionär beskrivning, där det allt överskuggande kriteriet för mediernas överlevnad är förmågan att tillfredsställa eller förlänga våra sinnen, blir gärna en medieteoretisk Prokrustessäng. Sociala, ekonomiska, infrastrukturella och politiska faktorer ignoreras, därför att de inte passar in i den inlånade modellen (medan däremot en mer historiskt och sociokulturellt orienterad medieteoretiker som Brian Winston, Media Technology and Society (London, 1998), noga väver in sådana faktorer i sina modeller över medieartefakters utveckling). Medieforskaren Paul Levinson kan t.ex. sägas tangera dessa risker, när han bestämt villkorar mediernas utvecklingsmekanismer till McLuhans medieteser, Darwins evolutionslära och Dawkins' memkoncept (The Soft Edge, London, 1997). I förlängningen hamnar en beskrivning som Levinsons i slutsatsen att medierna huvudsakligen är fortplantningsorgan för idéer, liksom människor för medierna själva. Nu lyckas Kilgour för det mesta undvika en sådan blind fläck för andra perspektiv än de rent evolutionärt konkurrensmässiga, men tendensen finns. Antikens övergång från bokrulle till codexbok förklarar han t.ex. utifrån den senare formens konkurrensfördelar när det gäller navigering, översiktlighet och återvinning av information, medan andra faktorer av social, ekonomisk och religionspolitisk art (påpekade av bl.a. Roberts & Skeat, The Birth of the Codex, London, 1983) skjuts åt sidan eller helt glöms bort.

Så till den andra svagheten i The Evolution of the Book. Trots Kilgours försök till breddning av det bokhistoriska fältet, återstår i hans verk samma begränsning som i de allra flesta bokhistoriska studier, nämligen en bristande komparativ ansats över rum och kultur. Om bokhistoria vanligen är codexbokhistoria, så är den ofta också den västerländska kulturens bokhistoria. Mot bakgrund av dels en pågående globaliseringsprocess, dels en spännande och rik dokumenthistoria i Asien, Latinamerika och Afrika, ter sig denna västerländska begränsning olyckligt kontextlös. I Kina fanns till exempel tidigare än i Europa både papper och tryckteknik. Varför resulterade inte dessa ingredienser tidigare i en tryckt codexbok? Var har det funnits paralleller till codexformatet? Hur gestaltar sig en dokumentkultur som tuaregernas eller Mayafolkets och vad säger oss detta mediehistoriskt? Vilka eventuella ömsesidiga influenser har funnits mellan dessa bokkulturer och den västerländska bokhistorien? Alltför sällan berörs sådana icke-västerländska perspektiv inom bokhistoria: i standardverket L'Apparition du livre parentetiserar t.ex. Febvre & Martin hela den kinesiska bokhistorien till en handfull sidor. Men bokhistorien dras med fler vänskapsband än så. Somliga genrer och dokumenttyper - inte ogärna med kanoniserat litterärt innehåll - premieras på andras bekostnad: en ganska begränsad skara bokhistoriker ägnar sig åt särtrycket, blanketten, broschyren, manualen eller medlemstidningen. Ett komparativt studium kan breddas till att gälla såväl tid, kultur, genre, typ, kön som klass.

Visst finns en gryende medvetenhet om fältets begränsning och om en bristande teoretisk och metodisk fördjupning. Och visst finns det bokhistoriker som intresserar sig för fler föremål än codexböcker, t.ex. tidskrifter, dagstidningar, tillfällighetstryck och elektroniska bärare. Intressanta impulser ges t.ex. i Sverige av litteratursociologen Johan Svedjedal (inte minst i dennes Den sista boken, Stockholm, 2001), förlagsforskaren Bo Peterson eller den bokhistoriska institutionen i Lund med sina tankeväckande perspektiv kring skrift- och tryckkultur eller artefakternas gränssnitt. Sådana vackra undantag till trots domineras dock bokhistoriska studier ofta av mediechauvinistisk codexfetischism och estetiskt orienterade studier i den inbundna bokens yttre fysik. Sällan ägnar den sig åt andra dokumentformer än pappersböcker. Man skulle välkomna fler studier av exempelvis texthistoriskt eller textsociologiskt snitt som frågar sig: hur har text organiserats i olika artefakter och dokumenttyper genom århundradena? Hur har olika verktyg för sådan organisering formerat det vi idag kallar tryckta böcker, medlemshäften eller tidskrifter? Med vilka ramar begränsar läs- och skrivverktygen våra möjligheter att uttrycka och uppfatta text? Hur är dessa mekanismer verksamma idag och hur formerar de dagens och framtidens digitalt baserade bokformer? Jag har redan tidigare i den här tidskriften (2001:1, s. 77-86) efterlyst en bokvetenskapens mognad till medie- och dokumentvetenskap. I en sådan mognad kan ett arbete som The Evolution of the Book lotsa yngre mediestudenter in i äldre tradition och äldre studenter in i yngre.