När är en text?

Mats Dahlström undervisar och är doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet.

Hans doktorandstudier under arbetsnamnet ”Vällagrad text” behandlar kritiska hypertexteditioner av litterära verk.
e-post: mad@adm.hb.se ; webbplats: http://www.adm.hb.se/personal/mad/index.htm

Denna artikel har först publicerats i pappersvärlden i Tidskrift för Dokumentation, vol. 54 (1999) : 2, s. 55-64. Nedanstående utgör en postpublicering av en något fylligare version med smärre ortografiska ändringar. Ett tack går till redaktionen för Tidskrift för Dokumentation för tillståndet att postpublicera artikeln elektroniskt.

Abstract:

When is a text? Analytical bibliography is a discipline, where clear definitions of elementary concepts such as document and text are crucial. Digital representation, hypermedia software and hypertext environments such as the Web, fundamentally challenge characteristics traditionally ascribed to what we tend to regard as text. In this article, a definition of text relevant to analytical bibliography is tentatively analyzed using perspectives provoked by digital environments and tools. How is the concept of text related to phenomena such as word processing, markup languages, hypertext, and web sites? Before asking ourselves "What is a text?", perhaps we might better start with "When is a text?".

Biblioteks- och informationsvetenskapen (B&I) har under senare decennier i hög grad intresserat sig för en problematisering av begrepp som information, data, kunskap, medan förment konkreta storheter som dokument och text till stor del åsidosatts såsom transparenta och självklara. Framväxten av multi- och hypermediemiljöer, där flera konstformer gärna smälter samman, samt explosionen av hypertextuellt distribuerade objekt, fr.a. i och med webbens succé, där dokument fragmentiseras och gränser luckras upp, pekar emellertid på nödvändigheten att skapa ny teori och förståelse för flera grundläggande begrepp vi vant oss vid att betrakta som oproblematiska. Till de kinkigare begreppen hör text. Hur kan vi avgränsa vad som är text i begrepp som digital text och, inte minst, hypertext?

Nu är text sedan länge ett omdiskuterat begrepp, och att hitta en gemensam definition av text som passar alla discipliner och syften, låter sig knappast göra. Text kan ses som semiotiska system, som materiella yttringar i t.ex. pappersform, som sociala processer ¹, som språkspel, som muntlig kommunikation, som medietyp eller dokumenttyp, men också som struktur över huvud taget ². Text är något som tycks behöva definieras för varje disciplin och varje användning. Också inom enskilda discipliner, t.ex. filologin (Renear, 1997) eller litteraturvetenskapen (se t.ex. Landgren, 1998), kan råda skiljaktigheter om vad text är för något ³. Särskilt svårt har det varit att skönja en överenskommen arbetsdefinition som kan vara adekvat för dels olika typer av bärande media, såväl papper som i elektronisk form ; dels olika presentationsformer ; dels fler konstarter än litteratur ; dels och slutligen kan tjäna som analytisk grund för sentida prefigeringar till text, exempelvis hypertext ⁴.

Jag skulle i den här artikeln vilja kika något på textbegreppet, som det använts inom analytisk bibliografi (AB), och försöka exemplifiera hur begreppet där i grunden utmanas av de digitala miljöernas villkor. Förhoppningsvis kan artikeln åtminstone visa på förnyad spännvidd i det svårhanterliga textbegreppet. AB intresserar sig för inte minst de fysiska aspekterna av dokument och deras yttringar, och text är här ett centralt begrepp. Den bibliografiska nivån handlar mycket om att avgränsa föremål för metaforer av typen dokument, text, objekt och verk från varandra, och lämnar faktorer som läsarter, sociala interaktioner och språkspel åt sidan, eller snarare åt andra discipliner att sysselsätta sig med. Av central vikt för AB är därför avgränsningar: vad ingår i text - som mest ⁵, och som minst ⁶?

Intressanta för detta syfte har jag funnit två arbeten: dels bibliografen Rolf Du Rietz' försök att klargöra den gemensamma kärnan i textdefinitioner (text såsom sekvensen i ett sekventiellt verk) ⁷, dels den danske medieforskaren Niels Ole Finnemanns resonemang om digitala representationsverktyg och uttrycksformer ⁸.

Textdefinitioner

Varför skulle nu inte AB helt enkelt kunna begagna sig av litteraturvetenskapens textbegrepp? Av det skälet, att den modernare - i synnerhet poststrukturalistiskt intresserade ⁹ - litteraturvetenskapens textbegrepp är för bibliografiska ändamål oprecist, heterogent använt och därför besvärligt som arbetsdefinition: om, som denna inriktning anser, en författare skriver och publicerar texter, snarare än verk, återstår fortfarande uppgiften att avgränsa dessa texter gentemot andra uttryck, också (men inte bara) konstnärliga sådana (även musiken gör anspråk på att i sin notation skapa texter, liksom exempelvis koreografin). Den stora stötestenen i den här typen av textinnebörder är dock att de inte innefattar budskapets materialitetsaspekt, dvs meddelandeformens fysik och struktur som betydelsefull ingrediens för meningsskapandet, vilket möjligen kan förklaras med att textbegreppet till följd av pappersmediets hittillsvarande totala dominans kunnat betraktas som närmast transparent, och därför oproblematiskt ¹⁰. Espen Aarseth har i sin forskning (Aarseth, 1997) visat hur mediets form, struktur och natur i många fall måste räknas in i en förståelse av textbegreppet, fr.a. för att också täcka in nyare medieformer. Materialiteten som nödvändig grund betonas också inom bibliografin:

As with differences of opinion in library schools, or between library schools and other divisions of universities, or between literature departments and other departments that use and study written and printed matter, it is the centrality of the physical object that will ultimately be the catalyst for mutual understanding.
(Tanselle, 1998, s. 21).

Text som hierarki

Med ett fokus på den materiella manifesteringen av tecken och sekvenser, kunde kanske Allen Renears utveckling av sin textdefinition vara intressant? Han såg länge text som en ordnad hierarki av innehållsobjekt, OHCO ¹¹, (se DeRose et al, 1990), för att därefter - och fortfarande - arbeta med att nyansera sin definition (senast i Renear, 1997).

Nu visade sig också denna definition av text erbjuda avsevärda problem. Renear & Co hade ett pragmatiskt syfte med sitt definitionsarbete, nämligen att på grundval av en sådan överenskommen definition kunna utarbeta de lämpligaste strategierna för skapandet och utvecklandet av ett universellt märkschema (eller: kodspråk) för alla typer av texter. De gick härvid en bakväg genom att luta sig mot den redan då existerande standarden för SGML, vars filosofi därmed logiskt blev ett grundläggande drag i deras beskrivning av textens väsen (Huitfeldt (1999) karakteriserar i det sammanhanget SGML som en "Prokrustessäng" för textteorier). Man kom fram till (DeRose et al, 1990) att det gemensamma för alla typer av texter, och som därmed underförstått kunde tjäna som grund för en universell textdefinition, var att dessa utmärktes av en hierarkisk strukturing av innehållsobjekt (content objects). Problem och kritik som uppstod var emellertid att "innehållsobjekt" i sin tur behövde en definition, samt att det gick att finna otaliga exempel på allmänt erkända "texter" som inte karakteriserades av tydliga hierarkiska strukturer, utan tvärtom av direkt överlappande strukturer (vilket kullkastade Renear & Co:s hela teoribygge), exempelvis tryckt dramatik ¹². Efter all kritik arbetar nu visserligen Renear & Co med att nyansera och omarbeta sin definition (även om Huitfeldt (1999) uttrycker det som att man givit upp), men det får väl anses osäkert huruvida arbetet leder fram till någon verkligt gångbar definition.

Klart är dock, att denna syn på text som hierarkiska strukturer av tecken- eller textblock tydligt genomsyrar konstruktionen av så universellt använda "grammatikor" för uppmärkning av text som exempelvis SGML (och därmed också dialektala avledare såsom HTML respektive XML). Genomslagskraften för märkscheman av dessa familjer (inte minst genom webbens, och därmed HTML:s, genombrott) och åtföljande krav på uppmärkningens validitet kan i sin tur naturligtvis påverka strukturen i de texter som idag produceras, och därmed s.a.s. bakvägen själv motivera sin definition ¹³.

Annars kan det onekligen ligga något värdefullt i att försöka se framväxandet av dels olika typer av märkscheman, dels olika typer av ord- och textbehandlingsverktyg som uttryck för olika sätt att förhålla sig till text, och man skulle kunna välkomna vetenskapliga studier av dessa märkschemans struktur och natur, eller ännu hellre: arkitektur (denna tråd vävs vidare i Dahlström & Gunnarsson, 1999).

Sperberg-McQueen har vid flera tillfällen (t.ex. 1991) varit inne på denna tanke om en analys av vilken textuppfattning respektive schema och verktyg ger uttryck för: en uppmärkning av en text är en teori om denna text ; ett märkschema är en generell textteori, ett generellt sätt att förhålla sig till text (se Dahlström, 1998). Också detta angreppssätt - att se ett märkschema som en beskrivning eller grammatik för hur text fungerar generellt - erbjuder förstås svårigheter: För det första är det inte möjligt att uttömmande i ett märkschema lista alla element, snarare handlar det om utarbetandet av särskilda definitionsscheman (DTD:er) för särskilda typer av verk. För det andra finns det drag i traditionellt pappersburna verk och deras textuella representation som vi faktiskt har problem med att representera digitalt, och problem med att medvetet och explicit specificera i märken. För det tredje ger den nya tekniken oss möjligheter att integrera typer av information i texter som tidigare var omöjligt, t.ex. ljud och rörliga bilder - "datateknologin gir selv opphav til nye teksttyper" (Huitfeldt, 1999, s. 126).

Text som sekvens

Inom B&I i allmänhet och AB i synnerhet tycks de flesta i sina definitionsförsök vara ense om att text handlar om någonting linjärt och seriellt, eller oftare uttryckt sekventiellt ^{13 ½}. Detta rimmar också väl med termens etymologiska arv, där text närmast härrör ur latinets texo, texui, textum, med grundbetydelser av ”väva, fläta; bygga, timra, uppbygga konstfullt”, och där vi hittar ord som textum el. textus = väv ; textilis = vävd ; textor, textrix = vävare, väverska ; textura = väv ; gestalt[ning], beskaffenhet (se Walde & Hofmann, 1938, s. 678) ¹⁴.

Textkritiken och AB iakttar just denna sekventialitet hos textbegreppet samtidigt som det där finns en ambition att beakta materialitetsaspekten och den intima kopplingen mellan texten och dess bärare.

Textkritiken erbjuder ett antal försök till distinktioner mellan och definitioner av ett antal centrala begrepp, såsom verk, version, dokument, utgåva och - inte minst - text. Peter Shillingsburgs arbeten (se i första hand Shillingsburg, 1991) tillhör de mest uppmärksammade, och åberopas av många inom strikt textkritisk analys av litterära verk. Nyttan av hans modell för textbegreppet är kanske i första hand den elegans, vamed den behandlar materialitetsaspekten, i en sofistikerad och omfattande analys av hur lagringsmedium, dokument, materiell text, konceptuell text, version, utkast och verk förhåller sig till varandra. Hans modells tillämpbarhet för mina syften försvåras dock av två omständigheter:
1) dels utgör dess flerskiktade komplexitet antagligen ett hinder för allmän spridning inom flera skilda discipliner ;
2) dels vacklar den i sina många definitioner mellan flera parallella terminologiska perspektiv; exempelvis tycks Shillingsburg osäker på huruvida interpunktion skall utgöra en del av text: text definieras (Shillingsburg 1996, s. 46) som "the actual order of words and punctuation", medan några rader längre ned interpunktion i stället ses semiotiskt som en del av den lingvistiska teckenmängd som representerar texten (Shillingsburg separerar alltså texten från den teckenuppsättning som representerar den, och detta är i sig intressant ¹⁵. Vi skall återkomma till detta längre ned).

AB intresserar sig ju av tradition för olika typer av materiella informationsbärare och analyser av hur dessa fungerar. Intressant har jag härvid funnit den svenske bibliografen Rolf Du Rietz' försök till definition av termen text (och hur 'text' förhåller sig till 'verk'). Hans definition (under utveckling) lyder: "En text är just själva sekvensen i ett sekvent verk" (Du Rietz, 1996, s. 96).

Nu förtjänar detta en rad nyanseringar, då Du Rietz arbetar med flera delbegrepp: en upphovsman (t.ex. författare) skapar ett abstrakt verk, vilket har en immateriell manifestation i den abstrakta s.k. idealtexten. Idealtexten försöker man realisera i (fortfarande abstrakta) s.k. realtexter, vilka vi kan studera genom deras materialisering i materialtexter ¹⁶, burna av fysiska dokument ¹⁷. Idealtexten är alltså sekvensen i det sekventa (ideala) verket, medan realtexten är sekvensen i varje realisering, manifestering, framställning av verket.

Du Rietz' uttryck "sekvent verk" går tillbaka på Lessings essä Laokoon. Lessing gör där en distinktion, som Du Rietz vill upprätthålla, mellan å ena sidan stationära verk (t.ex. skulptur, måleri), utmärkta av synkronicitet (Koexistenz), och å andra sidan sekventa verk (t.ex. musik, litteratur), utmärkta av en diakronicitet eller sekventialitet (Sukzessivität) i rummet och tiden. Sekventa verk är de som kan uppvisa en text, och de har det gemensamt, att de "är tillgängliga enbart som abstrakta sekvenser i tiden och inte föreligger som konkreta, materiellt gripbara föremål (...). Därmed borde textvetenskapens definition av textbegreppet vara självklar och given: En text är just själva sekvensen i ett sekvent verk" (Du Rietz, 1996, s. 96).

Varför är just denna definition så intressant? Jo, därför att den söker beakta simplicitet, generalitet och flermedialitet, samtidigt som dess knappa exakthet är tilltalande. Med sitt spektrum av termer från verk ner till materialtext och dokument motsvarar den också kraven på materialitetsaspekter, till skillnad från många andra definitioner, och det är också just här man kan ha en ingång till diskussioner om nya medier och text. Du Rietz syftar också uttryckligen till att med sin textdefinition omfatta flera konstarter, t.ex. musik, film och koreografi, och detta ter sig extra intressant i en informationsvärld, där dels konstarter gärna smälter samman multimedialt, och där dels vi i den binära representationsformen tycks ha fått ett lingua franca, en gemensam plattform för alla typer av medier och konstarter (mer om detta längre fram).

Problem och frågor

Ger man Du Rietz' definition den närmare analys den förtjänar, inställer sig en rad frågor. Låt oss titta på några möjliga problem.

Sekventialitet

Kärnan i resonemanget är att (litterära) verk är sekventiella (liksom t.ex. musik och film). Om med detta avses en enda lång sekvens, kommer denna definition inte att täcka in litterära verk, som utmärks av flersekventialitet, t.ex. vissa typer av hypertextverk ¹⁸, presenterade via webbplatser eller lagrade på kompaktskivor.

Hypertext handlar om ett hoppande, överskridande mellan sekvenser, och ansluter med den innebörden till etymologin hos såväl text som prefixet hyper- (närmare om detta i Dahlström, 1997). Kanske är det riktigast att tala om hypertextualitet som en egenskap hos verk av olika slag. Egenskapen karakteriseras av brott mot den horisontellt linjära sekvensen, där länkar etablerats i textflödet. Länken leder dig till en innehållsmässigt associativ passage i en annan text, eller i en vidhängande textdel, eller inom samma text, i vilken länken etablerats.

Vi kan i så fall identifiera hypertextualitet i den artikel du just nu läser. Alldeles snart upptäcker du en fotnot. Fotnoten erbjuder dig då att (åtminstone tillfälligtvis) lämna den horisontella sekvens jag upprättat för dig i form av paperets brödtext, och i stället kasta dig in i den textdel som benämns fotnotstext ¹⁹.

Med begreppet hypertext avses i vardagligt tal sådan text, där mekaniken för den här typen av länkning automatiserats. Vi åsyftar då texter i elektronisk, digital, maskinläsbar form, men hypertext som fenomen betraktat kan likaväl sägas karakterisera dokument också i pappersmiljö, t.ex. en encyklopedi. Essensen i en definition av hypertext handlar om hur en fragmentiserad ²⁰ objektsamling struktureras så, att noder i ett nätverk förenas med varandra med hjälp av länkar, vilka kan vara implicita (som i ett lexikon) eller explicita och automatiserade (som i World Wide Web). I den digitala miljön utgörs dessa objekt huvudsakligen av datafiler (vilka presenteras som text, bild, ljud eller video). Det finns digitala verk med tusentals sammanlänkade fragment (i form av hela eller delar av datafiler), varvid en schematisk grafisk bild av verket skulle bli mycket svåröverskådlig.

En inblick i den typen av verk kan fås genom att studera ett par digitala s.k. hyperromaner ²¹. Vid varje nod finns ett större eller mindre antal länkmöjligheter till andra noder, och beroende på vilket vägval användaren gör, får han eller hon ta del av en viss sekvens av verket, medan andra sekvenser alltså ignoreras. I mycket omfattande verk av den här typen blir det en omöjlighet att ta del av samtliga fragment, utan den realtext användaren kommer att ha läst när han eller hon når någon typ av slut kan skilja sig åt väsentligt från vad en annan användare har tagit del av ²².

Jag vill också bara försiktigtvis antyda den textuella komplexitet som redan uppstått vid skapandet av konstnärliga uttryck i mer eller mindre äkta tredimensionella hyperrymder (t.ex. genom modelleringsschemat VRML ²³).

För den ovan beskrivna typen av verk kan vi därför fråga oss i vilken utsträckning man kan finna den sekvens (i det sekventa verket), som definierar texten? Hur kan vi betrakta detta som text? Svaret är kanske att vi helt enkelt måste räkna med detta som en ny infrastruktur för organisering av information och ny arkitektur för dokument. En viktig skilsmässa äger rum mellan representation och presentation, vi får en spänning mellan den stabila energin i lagringsform och den potentiellt kinetiska energin i de olika möjliga presentationsformerna. Vi kanske kan se hyperverk, och också webbplatser för distribution av sådana, som maskiner för potentiell produktion av en svåröverskådlig, men inte oändlig, mängd texter. (Jag skall nedan återkomma till denna tanke.) Finnemann skriver:

The whole "text" is synchronically manifested in the storage from which a plenitude of "hypertexts" can be selected independently of previous sequential constraints. What is at stake here, however, is not - as often supposed - a change from seriality to non-seriality, but a change in which any sequential constraint can be overcome with the help of other sequences, since anything represented in the computer is represented in a serially processed substructure.
(Finnemann, 1997 b, s. 10)

Bild och text

Definitionens Lessingska arv dikotomiserar å ena sidan bild som ett stationärt (synkront) verk och å andra sidan text som någonting sekventiellt (diakront). Endast de sekventa verken kunde representeras av text, hette det.

Detta är ett område, där mediesemiotiken påvisar hur förutsättningarna kan ha förändrats. I digital miljö processas alla medietyper (text, bild, ljud och video) i grund och botten på basis av en seriell uppsättning ettor och nollor, en uppsättning Finnemann explicit kallar just text: datormiljön erbjuder, säger han, ett "alphabet for textualised - serial - representation of visual expressions" (Finnemann, 1997, s. 9).

Detta får en mängd intressanta konsekvenser. Till grunden för en digital bild ligger alltså en sekventiell text av ettor och nollor. Bilden kan därigenom ses, behandlas och också manipuleras som text, in på minsta detaljnivå i form av en enskild bit. Därmed kan också bilden med manipulering av en enda bit förvandlas till en annan bild, och i slutändan till vilken annan digital bild som helst. Det är detta som möjliggör fenomenet "morphing" - en inte oviktig utveckling:

(...) it follows that any picture can be edited at this level, implying that any computer-based picture can be transformed into any other picture in this alphabet. In many cases, morphing may perhaps be only a curiosity, but the basic principle that any computerized picture is always the result of an editable textualised process performed in time is far from a curiosity, since it changes the very notion of a picture as a synchronously and not serially manifested whole.
(Finnemann, Modernity, s. 11)

Vi kan således inte längre förlita oss på en skarp dikotomi mellan bild och text, enligt Finnemann. Finns en digital bild, finns text. Finns digitalt ljud, finns text. Finns en digital video, finns text.

Men kanske räknar Du Rietz' definition med möjligheten att en bild kan vara en del av texten, dvs den Lessingskt stationära bilden kan vara en av sekvenserna i definitionen "sekvenser av ett sekvent verk"?

Vi har därmed kommit in något på frågan om vilken typ av sekvens som skall utgöra en text. Det är knappast en fråga om komplexitetsgrad, då det ju blir tämligen problematiskt att avgränsa och definiera "komplexitet" och påstå att sekvensen ettor och nollor i en digital fil inte är komplex, eller inte tillräckligt komplex för att kallas "text".

Sekvens och notation

Ett problem med Du Rietz' definition är att den hittills inte tydligt definierat vad det är som serieras i själva sekvensen (och vad som inte kan ingå), och detta har den gemensamt med t.ex. Shillingsburgs definition. Om man som Shillingsburg tycks begränsa sig till att sekvensen skall omfatta semantiska enheter såsom ord (och eventuellt också pauser), eller om man breddar detta till att semiotiskt också gälla "tecken", men utan dock att den skall inkludera det McGann kallar bibliografiska koder (såsom typografi, papper, färg, teckenstorlek, typsnitt etc), uppstår med digital miljö ett problem. Där dessa "bibliografiska koder" i pappersmedier fungerat implicit, uttrycks de nu tvärtom explicit, syntaktiskt, i själva märkningen (kodningen) av en text, och det på samma detaljnivå som de teckensekvenser som skall representera den traditionellt karakteriserade "texten". De lingvistiska och de bibliografiska koderna ingår nu ett äktenskap och förbinds med samma nivå av metainformation.

Detta har att göra med en utomordentligt viktig omständighet, där de digitala medierna skiljer sig radikalt från pappersmedierna (se Finnemann 1997 a, s. 15): skilsmässan mellan å ena sidan gränssnittsytan på semantisk nivå, dvs den (tillfälligt komponerade) presentationsform vi får manifesterad framför oss på skärmen, å andra sidan den syntaktiska, uppmärkta lagringsform som ligger till grund för denna presentationsform, samt å tredje sidan det vanligen fördolda lager av binära signaler som bär upp dessa former. Med andra ord har vi att göra med en explicit sedimentering av det vi traditionellt klumpat ihop som "text", där nu samtliga lager för det mesta är redigeringsbara ²⁴. "Texten" representeras i de här tre fallen av olika teckensekvenser och av, om man så vill, olika semiotiska (notations)system.

Problemet tydliggörs med en SGML-märkt text och en särskild läsare för presentation av denna uppmärkta text, eller för att ta det f.n. vanligaste särfallet därav: en webbläsare och dess presentation av en HTML-märkt text. Vi kan då fråga oss: är de på metaplanet liggande märkena (även kallade koder) att anse som en del av ett verks text?

Låt oss ta ett mycket enkelt exempel och betrakta tabellen nedan. [B] är innehållet i den med märken försedda HTML-filen (ASCII), medan [C] visar hur HTML-filen presenteras i en webbläsare. Till detta kommer ett lager [A], som får representera det binära skiktet med ettor och nollor. Var finns nu texten? Är [A], [B] och [C] separata texter eller separata verk eller versioner eller varianter av samma text (eller verk)? Utgör [A] + [B], [A] + [C], [B] + [C] eller [A] + [B] + [C] tillsammans en text?

A	B	C
1/0...	<HTML>
	<BODY>
	<H1 ALIGN="CENTER">Rubrik</H1>	Rubrik
	<P>Ett, tvä, tre, fyr!</P>	Ett, två, tre, fyr!
	<P><I> Ett, tvä, tre, fyr!</I></P>	Ett, två, tre, fyr!
	</BODY>
	</HTML>

Mer intrikat blir det förstås om vi i [B] stoppar in några märken (<A HREF=…>) som fungerar länkande till under-, över- eller bredvidliggande filer, t. ex. [B1…A8], med åtföljande [C1…C8 resp. A1...A8], i exempelvis en rutnätsstruktur (hellre än en hierarkisk, för diskussionens skull). Vi är då tillbaka i vår tidigare diskussion om hypertext, webbplatser och deras relation till begreppen text och verk.

Vi skulle också kunna tänka oss något än mer intrikat, nämligen att låta C bli transkluderande manifestationer av hela textstycken som bilder, vars filer lagras på andra datorer, andra servrar ²⁵. B kommer då att (i stort sett) bara bestå av styrkoder och länkmärken, fast C på skärmen yttrar sig som en mycket lång "text". Härigenom skulle den semantiska / lingvistiska skillnaden mellan lager B och lager C bli än mer uppenbar. Om dessutom de transkluderade fragmenten inte har skapats av en upphovsman vid ett givet tillfälle i syfte att tillsammans utgöra en manifesterad text, ställs i det här exemplet den för textdefinitioner ofta åberopade intentionsaspekten på sin spets.

När är en text?

Mitt syfte med denna artikel har inte varit att själv skapa en definition av text och en generisk term, snarare att försöka pejla spännvidden i begreppet genom att analysera en utvald definition i ljuset av digitala medier. Jag vill därför avsluta med några punkter, där den valda textdefinitionen utmanas, och där vi kan ana existerande bråddjup inom textbegreppet. Vad vi kan konstatera, är att de problem, den valda textdefinitionen stöter på, har sin grund i en förändring av de semiotiska system, där textproduktion och -konsumtion sker.

Sekventialiteten utmanad

Den sekventialitet som antyds i gängse textdefinitioner, inklusive den vi tittat närmare på, behöver inte längre vara någonting fixerat i texten, utan kan ofta vara snarare en potentiellt kinetisk storhet, vars uttryck kan förändras med olika manifestationer och med de vägval och den input, som görs av respektive användare. En definition av text behöver iaktta denna potentiella flersekventialitet. Sådana ambitioner saknas inte internationellt: det finns debattörer (se exempelvis Aarseth, 1997) som vill utvidga textbegreppet genom att betona det "maskinella" elementet i olika typer av litterära verk och dessas möjliga uttrycksformer. Den materiella bäraren kan, enligt Aarseth, ses (både i analog och i digital miljö) som en maskin för produktion av olika textuella uttryck. Med en synergisk definitionsmodell kan text då vara något som tillfälligt uppstår i spelet mellan flera variabler, t.ex. författare, medium, tecken och läsare.

Bild som text

Den skarpa uppdelningen mellan stationära och sekventa verk och de senares (men inte de förras) manifestation i text, förlorar en del av sitt värde i en digital miljö, där samtliga konstnärliga uttryck, inklusive bild, vilar på en serie av tecken, eller med Finnemanns ord: en text. Nu kan man i och för sig ha reservationer mot just dennes beskrivning, och exempelvis ställa sig skeptisk till hans användning av "text", när han talar om att digitala bilder är textualiserade. Finnemann hanterar begreppet text dels såsom bestående av alfanumeriska tecken, dels i den mening att det är binära bitar (ettor och nollor), vilka ligger till grund för bild, ljud m.fl. medier, som om dessa två "text" vore samma sak, när de i själva verket rör sig inom två olika notationssystem. Hans kommentar är dock värdefull i det den ger exempel på hur lagring och presentation av olika typer av medier i grunden förändras i digital miljö, vilket antyder att medieteori och dokumentstudier är i behov av grundläggande förnyelse.

Notation

Textdefinitionen behöver kopplas närmare fenomenet notation(ssystem), för att därigenom komma åt en gemensam kärna i de synnerligen divergerande medieformer och också konstarter vi talar om. Möjligen kan vi här ta hjälp av filosofen Nelson Goodmans notationslära, presenterad bl.a. i hans Languages of Art (1969). Goodman talar där explicit om texter som delar av notationssystem:

The text of a poem or novel or biography is a character in a notational scheme - in a vocabulary of syntactically disjoint and differentiated symbols. Even replacement of a character in a text by another synonymous character (...) yields a different work."
(Goodman, 1969, s. 209)

Kanske är det förnuftigast att i en textdefinition, som har ambitionen att omfatta också digitala medier, på detta sätt tala om text som sekvenser av element hemmahörande i ett notationssystem av något slag. Vi skulle då kunna identifiera text som någonting som samtidigt kan representeras med och manifesteras i flera olika notationssystem, t.ex. det binära eller det alfanumeriska eller med musikens noter, och därmed ange på vilken textuell nivå och om vilken uttrycksform vi talar, i respektive fall. Självklart återstår då också den centrala analysen att definiera begreppet notationssystem.

Sedimenterad text

Som vi sett ovan, står vi i digital miljö inför en flerskiktad "text", vars olika former för lagring, syntax och presentation ökar spännvidden i dimensionen hos begreppet. Vid sparandet av t.ex. en webbsidas "text" är det en väsentlig skillnad mellan att å ena sidan spara HTML-filen med hela den underliggande syntaktiska märkningen och att å andra sidan i skärmpresentationen markera texten, kopiera den och klistra in den i något ordbehandlingsdokument. De två procedurerna kan knappast sägas bevara "samma" text, och termer som realtext och materialtext känns otillräckliga här. Antagligen behöver en bibliografisk definition av text ta ställning till denna sentida skilsmässa mellan lagringsform, syntaktisk form och olika möjliga presentationsformer hos digital textrepresentation, ett förhållande som alltså har att göra med den potentiella kinetiska energin (se van Hulle, 1999) hos texter i digital miljö (i motsats, förstås, till de allra flesta pappersburna texter). Kanske behöver vi i respektive fall bestämma oss för vilken formell nivå vi avser med text. Kanske bör vi inte fråga oss "Vad är en text?", utan "När är en text?".

Noter

1. Texter är då något som knyts till sociala sammanhang: "What do we mean by text? We can define text, in the simplest way perhaps, by saying that it is language that is functional. By functional, we simply mean language that is doing some job in some context, as opposed to isolated words or sentences that I might put on the blackboard." (Halliday & Hasan, 1985, s. 10)

2. T.ex. "landskapet som text(ur)".

3. Också i discipliner som man normalt betraktar som näraliggande varandra. Jag tänker då i första hand på textkritiken och (i synnerhet den postmodernistiskt intresserade) litteraturvetenskapen, där litteraturvetenskapens text ofta kan vara det som textkritiken avser med verk, och vice versa.

4. Begreppsförvirringen kring termen hypertext är omvittnad av flera (se exempelvis Pang, 1998), och beror till inte ringa del på den divergens som i sin tur vidlåder begreppet text.

5. Kan AB t.ex. acceptera att se webben som en text (se Gunnarsson, 1998)?

6. Den nedre gränsen för vad som kan utgöra en text är förstås förbundet med intentionsaspekten: i vilket syfte den eventuella texten är skapad, av vem och för vem och vad. Skall vi exempelvis klassa Victor Hugos berömda telegram bestående av ett frågetecken, "?" (liksom det svar han fick från sin förläggare, "!"), som "text"?

7. Se särskilt du Rietz, 1996 samt du Rietz, 1998.

8. Dessa har han utvecklat först i sin doktorsavhandling, Tanke, sprog og maskine (1994), därefter i några nyanserande, mindre skrifter (se litt.lista). Finnemann är knuten till Centrum för kulturforskning, Århus universitet.

9. Kanske mest pregnant framställt av Roland Barthes (1986).

10. Detta har av bl.a. Gumbrecht & Pfeiffer (1988) karakteriserats som en 'begreppslöshet' och en brist på begreppshistoria, vilket omsider resulterat i en blind fläck vad beträffar de materiella bärarna av budskapen. "Grundvalen för en sådan 'yrkesblindhet' har till följd av de elektroniska mediernas framträngande försvunnit", konstaterar Fechner-Smarsly (1998, s. 45). Möjligheten till menings- och informationsproduktion är intimt förbunden med de tekniska villkoren för respektive medium: "... en förutsättning för litterära texter är såväl vissa förmedlande koder som speciell apparatur, utan vilka de över huvud taget inte skulle existera.” (a.a., s. 47)

11. OHCO = Ordered Hierarchy of Content Objects.

12. En begriplig översikt och introduktion till Renears utveckling av sin teori kring och definition av text tecknas av Huitfeldt (Huitfeldt, 1999, s. 135 ff.). Han återger hur Renear m.fl. i olika stadier försökt komma runt problemen och kritiken.

13. Det finns här intressanta paralleller att dra till notationssystemets framväxt inom musiken, och man kan i dess historia tydligt se hur beskrivningsverktyget påverkade objektet. Det redskap som ursprungligen skapades för att beskriva (och bevara) ett fenomen, ändrar både fenomenet som skall beskrivas och också vår förståelse av det (se Sinding-Larsen, 1988).

13 ½. Den linjära processen i textuellt avkodande av mening såsom besläktad med logiken i en striptease-akt har påpekats av Zapp & Swallow, 1979.

14. Detta etymologiska stadium åberopas som legio, men mindre vanligt är att gräva djupare i termens arkeologi, där man hittar åtskilliga intressanta sediment: exempelvis finns en koppling till grekiskans techné = hantverk, konst, vetenskap, list - "den grekiska termen för frambringande av det naturen inte kan åstadkomma. Techné innefattar alltså tekniken i dess vidaste bemärkelse, såväl vetenskaplig som konstnärlig (en språklig dubbelhet i begreppen konst och teknik som lever kvar i uttryck som ”konstnären visade god teknik”, eller tvärtom ”hon är ett föredöme för läkarkonsten”) (Ingvarsson, 1999), samt till ett grekiskt ord för "timmerman, snickare". Det går också att ströva vidare bort till Indien och hitta ordet 'tasti' i sanskrit, med betydelsen "konstfullt förfärdiga ; bygga". "Timra" och "väva" överbryggas genom en betydelse av "fläta".

15. Shillingsburg skriver (1996, s. 47): " (...) it is possible for the same text to be stored in a set of alphabetical signs, a set of braille signs, a set of electronic signals on a computer tape, and a set of magnetic impulses on a tape recorder. Therefore, it is not accurate to say that the text and the signs or storage medium are the same. If the text is stored accurately on a second storage medium, the text remains the same though the signs for it are different. Each accurate copy contains the same text; inaccurate or variant copies contain new texts." Här kan man i och för sig ställa sig tveksam till uttrycken "same text" respektive "stored accurately", och åsikter kan mycket väl gå isär om vad som bör impliceras med detta. Åtskilliga bibliografer och textkritiker skulle här gott kunna invända, att en "accurate storage" också måste beakta, med Jerome McGanns termer (ex. McGann, 1991), "bibliographic signs" (såsom typografi, lagringsmediets kvalitet, färgsättning etc) för att man skall kunna tala om "samma" text, och inte bara vila på "linguistic signs".

16. Med materialtext avser du Rietz "just den del (eller de delar) av ett dokument som rent direkt och materiellt förmedlar realtextens sekvens - t.ex. tryckfärgen i en bok, det inbrända kolet på en Xerox-kopia,de magnetiska impulserna på en diskett (...), de inhuggna partierna på en runsten" (du Rietz, 1996, s. 97).

17. Som läsare kan vi alltså endast studera idealtexterna - och verken - indirekt, genom studiet av de i materialtexter och dokument realiserade realtexterna.

18. Ett motargument skulle kunna vara att flersekventialiteten i den typen av verk är skenbar, och att läsaren i vilket fall följer en sekventiell linje genom ett verk. Men då förlägger man den sekventiella aspekten till läsaren och dennes verksamhet (och kanske skall det då hellre vara tal om linearitet i stället för sekventialitet), och inte till själva dokumentet.

19. ...där du undersöker huruvida jag ger någon ytterligare, helst relevant information. Du har nu lämnat den horisontella sekvensen i själva brödtexten, och i stället följt en länk i form av en fotnot. Du skulle i sin tur kunna gå vidare härifrån till ytterligare en annan textdel, t.ex. om jag angav en litteraturhänvisning, som du tyckte verkade intressant att kolla upp. Men det avstår jag ifrån, och du kan nu hoppa tillbaka in i brödtextens horisontella sekvens igen!

20. Eller distribuerad, med den innebörd termen 'distribution' har inom kommunikationsteori.

21. En "modern klassiker" i sammanhanget utgör Michael Joyces Afternoon, a story (1987).

22. Intressant följdfråga: låt oss säga att verk av den här typen lyckas erövra en viss status och blir föremål för recensioner i dagstidningar och litterära tidskrifter. Vilken realtext skall en kritiker recensera? Måste kritikern samtidigt med sin recension också dokumentera de vägval han eller hon gjort, och som lett fram till just den sekvens han eller hon har tagit del av?

23. VRML = Virtual Reality Modelling Language (se Kirschenbaum, 1998).

24. Också här finns åtskilligt stoff för diskussioner. Vi kan exempelvis skönja ett maktspel à la Foucault mellan författare, medium och läsare, där olika typer av medier befinner sig på olika platser i ett schema över rollernas maktförhållande sinsemellan. Detta är något som bl.a. Friedrich Kittler iakttagit när det gäller hur pass stor makt och möjlighet vi har eller inte har att påverka och inverka på olika nivåer hos de digitala skrivverktyg vi använder oss av: "Källkoderna blir (...) till hemlig skrift av ytterligare ett skäl, nämligen därför att mjukvarutillverkarna sedan några år håller på att övergå till att skydda sina produkter, det vill säga att genom en intern spärr blockera mot ingrepp från användarnas sida. Vilket leder till att vi - till och med specialister och informatiker - är hänvisade till programmens skrivregler utan att själva kunna komma åt dessa eller rent av förändra dem. (---) I fortsättningen finns det (...) två slags skrift: den som vi skriver med; och den med vilken det vi skrivit skrivs och läses utan att vi får någon kunskap om reglerna. Det blir läst och processat (...) av maskiner som kommunicerar medelst binära koder. Det är en maktfråga, om inte rentav den framtida maktfrågan par préférence (...)." (diskuterad hos Fechner-Smarsly, 1998, s. 51 f.)

25. Transklusion av text är än så länge inte möjligt i webbmiljö, men däremot av bilder (genom absoluta länkar). Experimentet skulle alltså mycket väl kunna realiseras på webben i det man lät det textuella uttrycket lagras som t.ex. GIF-bilder. För var gång en läsare då söker upp min "styrfil", görs tillfälliga virtuella kopior av de externa bildfilerna, och innehållet i dem manifesteras tillsammans enligt styrfilens preciseringar i vad läsaren gott uppfattar som en sammanhållen text. Min "styrfil" torde då vara det som initierar och närmast "är" texten. Transklusion förklaras närmare i Nelson, 1981.

Referenser

Aarseth, Espen (1997), Cybertext: Perspectives on Ergodic Literature. Baltimore: Johns Hopkins Univ. Press.

Barthes, Roland (1986), "From Work to Text", The Rustle of Language. New York: Hill and Wang. S. 56-64. (urspr. publ. 1971).

Dahlström, Mats (1998), "En nod att stilla bedja om". Human IT. Vol. 2 : 3, s. 7-32.

Dahlström, Mats (1997), "Levande texter och oändliga böcker : om multitext, hypertext och hypereditioner." Human IT. Vol. 1 : 1, s. 20-36.
URL: http://www.hb.se/bhs/ith/md.htm

Dahlström, Mats & Gunnarsson, Mikael (1999), On document architecture : and its relation to LIS education and research. The 3^rd British Nordic Conference on Library and Information Science. Borås: Valfrid. (plan. utg. hösten 1999)
URL: http://www.adm.hb.se/personal/mad/bnc.htm (preprint)

DeRose, Steven J., Durand, David G., Mylonas, Elli & Renear, Allen H. (1990), "What Is Text, Really?". Journal of Computing in Higher Education. Vol. 1 : 2 (winter), 3-26.

Du Rietz, Rolf E. (1996), "Böcker, texter och editioner - av alla de slag". Fiktionens förvandlingar : en vänbok till Bo Bennich-Björkman den 6 oktober 1996. Red: Dag Hedman och Johan Svedjedal. Uppsala: Avd. för litteratursociologi, Litteraturvetenskapliga inst., Uppsala Univ. S. 89-107.

Du Rietz, Rolf E. (1998), "The Definition of 'text'". TEXT. Vol. 5 : 2, s. 51-69

Fechner-Smarsly, Thomas (1998), "Skrift - Bild - Apparat". Res Publica, nr.39, s. 43-62

Finnemannn, Niels Ole (1997 a), Kommunikative rum : om mediesystemet og andre systemer med variable parametre. Århus: Univ., Center for kulturforskning. (Arbejdspapirer fra Center for Kulturforskning ; 43).
URL: http://www.hum.aau.dk/dk/ckulturf/DOCS/PUB/nof/kommunikative.htm

Finnemann, Niels Ole (1997), Modernity Modernised : the cultural impact of computerisation. Århus: Univ., Center for kulturforskning. (Arbejdspapirer fra Center for Kulturforskning ; 50).
URL: http://www.hum.aau.dk/dk/ckulturf/DOCS/PUB/nof/modernity.htm

Finnemann, Niels Ole (1994), Tanke, sprog og maskine : en teoretisk analyse af computerens symbolske egenskaber. København : Akademisk Forlag.

Goodman, Nelson (1969), Languages of Art : an Approach to a Theory of Symbols. Indianapolis: Bobbs-Merrill.

Gumbrecht, Hans Ulrich & K. Ludwig Pfeiffer (eds) (1994), Materialities of Communication. Stanford: Stanford UP.

Gunnarsson, Mikael (1998), "Webben som en text". Human IT. Vol. 2 : 3, s. 33-60.

Halliday, M.A.K. & Hasan, Ruqaiya (1985), Language, context, and text: aspects of language in a social-semiotic perspective. Oxford: Oxford UP.

Huitfeldt, Claus (1999), "Tekstkoding og tekststrukturer". Datahåndbok for humanister. Red. Espen Aarseth. Oslo: Ad Notam, Gyldendal. S. 123-146

van Hulle, Dirk (1999), "Authenticity or Hyperreality in Hypertext Editions : Notes Towards a Searchable 'Recherche'". Human IT. Vol. 3 : 1.

Ingvarsson, Jonas (1999), "Seeberg / Cyborg : svenskt 60-tal och den mediaimpregnerade prosan". Human IT. Vol. 3 : 1.

Joyce, Michael (1987), Afternoon, a story. Watertown, MA: Eastgate Systems. (Diskett)

Kirschenbaum, Matt (1998), Lucid Mapping and Codex Transformissions in the Z-Buffer. Univ. of Virginia, IATH. (VRML installation).
URL: http://www.iath.virginia.edu/~mgk3k/lucid

Landgren, Bengt (1998), "Vad är en litterär text?". Litteraturvetenskap. Red: Staffan Bergsten. Lund: Studentlitteratur. S. 19-32.

McGann, Jerome (1991), The Textual Condition. Princeton, N.J. : Princeton Univ. Press.

Nelson, Theodor Holm (1981), Literary Machines. Sausalito: Mindful Press.

Renear, Allen (1997), "Three (Meta)Theories of Textuality". Electronic Text : Investigations in Method and Theory. Ed: Kathryn Sutherland. Oxford: Clarendon.. S. 107-126.

Shillingsburg, Peter (1996), Scholarly Editing in the Computer Age. 3rd ed. Ann Arbor: The Univ. of Michigan Press.

Shillingsburg, Peter (1991), "Text as Matter, Concept, and Action". Studies in Bibliography. Vol. 44, s. 31-82.

Sinding-Larsen, Henrik (1988), "Notation and Music : the History of a Tool of Description and Its Domain to be Described". Artificial Intelligence and Language. Red. Henrik Sinding-Larsen. Oslo: Tano. S. 90-114

Sperberg-McQueen, C.M. (1991), "Text in the Electronic Age : Textual Study and Text Encoding, with Examples from Medieval Texts". Literary and Linguistic Computing. Vol. 6 : 1, s. 34-46

Tanselle, G. Thomas (1998), Literature and Artifacts. Charlottesville: The Bibliographical Society of the University of Virginia.

Walde, A. & Hofmann, J.B. (1938), Lateinisches Etymologisches Wörterbuch. 2 bd. 3. Aufl. Heidelberg: Carl Winter.

Zapp, M. & Swallow, P. (1979), Textuality as Striptease. Rummidge: Univ. Press.